Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Emanuel Örtengren: Polisen måste kunna kritiseras i en demokrati

Ledare 25/10. I augusti väckte en text i Hallandsposten starka reaktioner. Den vikarierande ledarskribenten Hannes Sjöberg argumenterade (HP 6/8) för att cannabis borde legaliseras, vilket han menade skulle minska skadorna från illegal narkotika och strypa en av de kriminella gängens viktigaste intäktskällor.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

MALMÖ 2021-10-14 Polis på plats vid ett misstänkt skotthål i en ruta på Ehrensvärdsgatan på Värnhem i Malmö natten till torsdagen. Foto: Johan Nilsson / TT / Kod 50090 Bild: Johan Nilsson/TT
MALMÖ 2021-10-14 Polis på plats vid ett misstänkt skotthål i en ruta på Ehrensvärdsgatan på Värnhem i Malmö natten till torsdagen. Foto: Johan Nilsson / TT / Kod 50090 Bild: Johan Nilsson/TT

Narkotikapolitik är ett känsligt område, så det var inte konstigt att Sjöbergs text uppmärksammades. En del av responsen stack dock ut från mängden – den kom nämligen från lokala poliser. En polis skrev i ett mejl till Hallandspostens politiska redaktör Mattias Karlsson att Sjöbergs text "kommer givetvis att leda till ett annorlunda samarbete med polisen i olika frågor framöver" (HP 10/8). Polisen i fråga hävdade att han kunde komma att ge mer knapphändig information till tidningens nyhetsjournalister framöver.

Även om påhoppet på Hallandsposten var extremt är det ett av flera tecken på att polisen har fått en allt mer problematisk relation till medier. En nyligen publicerad rapport från Linköpings universitet, som bygger på intervjuer med 62 journalister och 30 polisanställda, visar att polisen har blivit ett slags redaktörer för nyheter om brott. Bland annat upplever journalister att Polismyndigheten inte följer offentlighetsprincipen när journalister begär ut allmänna handlingar.

Eftersom journalister är beroende av polisens goda vilja att lämna ut information uppstår en osund maktbalans som försvårar ansvarsutkrävande. En av intervjupersonerna säger till exempel: "Jag tror att det är många journalister som inte har förstått hur genomtänkt polisens kommunikationsstrategi är för att ge en positiv bild av polisen, för att parera kritik och för att försvåra insyn." En effekt av denna strategi är att en mycket liten andel av alla reportage om polisen ägnar sig åt kritisk granskning av dess verksamhet.

Och det finns mycket som polisen gör som förtjänar just kritisk granskning. Att poliser vid flera tillfällen – nu senast vid Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården – brukat övervåld mot fotbollssupportrar är ett exempel. Hur effektiva polisen egentligen är i sina insatser mot kriminella gäng är ett annat. En tidigare rapport från Linköpings universitet har visat att Operation Rimfrost, den nationella insatsen mot gängvåld, inte hade så stor effekt som Polismyndigheten själva påstått. Många av de gripanden som gjordes och vapen som beslagtogs hade inte så mycket med operationen i sig att göra, utan var en del av polisens vanliga verksamhet.

De kommande åren behöver polisen mer pengar, mer personal och utökade befogenheter för att kunna hantera den gängbrottslighet som lär prägla nästa års valrörelse. Det gör det om möjligt ännu viktigare att öppet redovisa hur man jobbar för att skapa trygghet och utreda brott. Polisen är inte ett företag som först och främst bör välja ut vilken information som ska delas med allmänheten för att slipa på sitt varumärke, utan en myndighet som måste skapa förtroende hos medborgarna. Då måste man tillåta även granskning, mothugg och ifrågasättanden.