Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Personalbrist är vårdens grundproblem, inget annat

I dagens Sverige dör människor i de ständigt växande vårdköerna. Detta kan inte åtgärdas med sporadiska kömiljarder.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 5/3. Nationalencyklopedin definierar ”folksjukdom” som ”icke lindriga eller kortvariga sjukdomar med prevalens över 1 %”. I Sverige har 20 % av kvinnorna och 14 % av männen någon form av psykiskt besvär, allt från ångest till schizofreni. 10 % av alla barn under 18 år har sökt sig till Barn och Ungdomspsykiatrin, men siffran för det faktiska psykiska ohälsan bland unga är mycket högre än så. 33 % av kvinnorna och 19 % av männen i åldern 16-29 % lider av någon typ av psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa är en folksjukdom, och en allvarlig sådan. Trots detta är beredskapen låg i dagens Sverige. Köerna till BUP är mycket långa, och endast 3 landsting lyckades under 2018 att ge patienten sitt första möte inom en månad. Allra värst är det i Västernorrland, där kötiden är upp emot 1,5 år – en evighet i en ung människas liv. Under tiden får allt för många föräldrar förtvivlat se sina barn falla sönder till bara fragment av de individer de en gång var, många gånger med allvarliga självskadebeteenden och till och med självmord som utgång. Det är inte värdigt ett land som Sverige.

Att höga skatter inte automatiskt ger en god, effektiv eller ens kvalitativ välfärd är sedan gammalt, men i ett Socialdemokratiskt Sverige där skattehöjningar är regeringens automatiska svar på alla samhällsproblem tåls det att sägas om och om igen. Ska inte medborgarnas samtliga finansiella resurser tas i anspråk av staten finns bara ett visst antal skattekronor att röra sig med, och de måste prioriteras rätt.

Vården i allmänhet och den psykiska vården i synnerhet är två områden som inte har blivit tillräckligt prioriterade av regeringen Löven. I dag dör människor i de ständigt växande vårdköerna. Dessa kan inte åtgärdas med sporadiska kömiljarder, som exempelvis förespråkas av Kristdemokraterna. Tillskjutna kömiljarder utan tillökad personal har direkt negativa effekter på sjukvården. Angelägna återbesök trängs undan för nybesök så att landstingen kan redovisa att de uppfyllt vårdgarantin, något som Läkarförbundet larmade om strax efter att den förra kömiljarden infördes.

Huvudproblemet är istället att det saknas personal i sjukvården. Det saknas läkare, sjuksköterskor och psykologer. För få läkare och psykologer utbildas, och för få sjuksköterskor väljer att specialisera sig eller ens jobba kvar i Sverige. Problemet är synonymt för såväl sjukvård som psykiatri, och köerna kommer inte försvinna om inte dessa problem åtgärdas först. Trycket på såväl läkarprogrammet och psykologprogrammet är oerhört högt, men ändå råder det brist. Där måste det till fler utbildningsplatser. Sjuksköterskornas lön måste också höjas ytterligare, och en specialistutbildning ska synas på lönebeskedet. Detta kostar pengar, och då måste regeringen – oavsett vilken det är – våga omprioritera.

Politik handlar om prioriteringar, och så enkelt är det. Det är helt absurt att vi lär våra barn att man ”faktiskt inte kan få allt på en gång”, men att samma devis inte gäller för vuxna människor i vår regering. Det är inte värdigt att det satsas på familjeveckor, gratis museum, rondellkonst och menscertifiering när människor dör och lider i väntan på vård. Det är inte värdigt ett land som Sverige.