För att komma till Kanarieöarna måste flyktingarna ge sig iväg på en 11 mil lång resa långt ut i Atlanten, oftast i träbåtar som knappt flyter. Det är en ren och skär dödsfälla. Men inte bara det, när de har överlevt den livsfarliga resan kommer de till ett lokalsamhälle som inte på långa vägar är anpassat för tusentals migranter och deras möjligheter för en rättssäker prövning är begränsad.
På ett år har antalet migranter och asylsökande till Kanarieöarna ökat lavinartat. Det har tiodubblats. 23 023 människor kom till ögruppen förra året. Av dessa har 2 600 migranter tvingats bo på en pir i den lilla pittoreska staden Arguineguín på Gran Canarias sydkust. Tillsammans delade de under vintern på 25 bajamajor och 13 tält. Det är en humanitär katastrof.
Denna situation är oacceptabel – och de som drabbas är de som flyr, men också de boende på Kanarieöarna, som båda lämnats åt sitt öde. Det är inte första gången som vi ser en del av Europa behöva axla ett oproportionerligt stort ansvar i flyktingmottagandet. Det börjar snarare bli regel än undantag. 2015 tog Sverige emot 160 000 asylsökande, vilket kan jämföras med Kroatien som tog emot 140 stycken samma år. Med alla dessa tillfälliga paniklösningar kommer vi aldrig kunna komma framåt. Att istället ha en obligatorisk omfördelning av asylsökande hade fördelat bördan och ansvaret jämnt mellan länderna.
Jag är imponerad över att den svenska kommissionären Ylva Johansson varit på plats och sett katastrofen. Men hon kommer också behöva snabba på förhandlingarna så att vi kan få en fungerande migrationspolitik på plats. Annars förvärrar vi krisen på semesterparadiset, men inte bara där utan längs hela Europas gräns.
Alla som söker asyl måste få en rättssäker och fungerande process. Med orden från Kanarieöarnas egen president: Detta är ett strukturellt problem i EU och att låta medlemsländerna själva välja hur många migranter de ska ta in, fungerade inte för 10 år sen och det kommer inte att fungera nu heller. Det är svårt att se hur vissa regioner på EU:s yttre gräns ska bära ett sådant stort oproportionerligt ansvar. Alla bör delta.
För det behöver Ylva Johansson fortsätta strida. Det är ingen överraskning att de kommande månaderna kommer vara avgörande. Kanarieöarna och den livsfarliga vägen över Atlanten är en påminnelse över hur icke-fungerande Europas asylpolitik just nu är. Jag hoppas innerligt att EU kan komma i hamn.
