Ledare 20/8. Bör kulturen vara fri? Självklart, svarar de allra flesta. Frihet och oberoende är honnörsord inom kulturpolitiken. Följdfrågan blir då huruvida den verkligen är det? Då rör man sig genast bort från honnörsorden och in i definitionernas snåriga undervegetation. Bortom det till synes självklara döljer sig ibland svåra avvägningar. Och det är heller inte ens säkert att det egentligen råder så stor konsensus om vad som menas med denna frihet.
I sommar har två nya rapporter aktualiserat dessa frågeställningar. I rapporten "Armlängds avstånd", vars titel alluderar på vad som får beskrivas som kulturpolitikens gyllene regel, beskriver förbundet Sveriges Museer tillståndet för just landets museer.
Här vittnar en fjärdedel av de tillfrågade museicheferna om att de har blivit utsatta för påverkansförsök av politiker eller tjänstemän. Försök till politisk styrning av museiverksamheten.
Också Myndigheten för kulturanalys släppte under sommaren en granskande rapport. I "Så fri är konsten" granskas hur den politiska styrningen påverkar den konstnärliga friheten. Svaret blir att det gör den.
Rapporten att visar stora, bidragsgivande institutioner som Kulturrådet, Filminstitutet och konstnärsnämnden via sina ansökningsförfaranden kan styra sökande i vissa riktningar. Blanketterna har tolkats som att de efterfrågar hur de sökande ska inkludera jämställdhet, hbtq-frågor, mångfald och interkulturella perspektiv i sin verksamhet.
Detta är en konsekvens av ett regeringsuppdrag från 2016. Kulturrådet skulle ”genomföra kunskapshöjande insatser" för att lära kulturskapare hur de ”kan synliggöra normera och utmana negativa stereotyper”.
Det är naturligtvis inget fel med något av dessa perspektiv. Frågan är om konsten kan betraktas som fri om staten tvingar den att inkludera även goda företeelser. Etablerar man att staten kan diktera normerna för kulturlivet, även om de just nu är ack så normbrytande, sätter man likväl ett prejudikat som gör den graden av detaljstyrning acceptabel.
Samtidigt är det förståeligt att myndigheter inte släpper iväg skattepengar till vad som helst. Inom civilsamhället har vi sett allt för många fall där organisationer som visat sig vara direkt antidemokratiska bidragsfinansierats i flera år. Detta är en problematik som offentligt kulturstöd aldrig helt kommer kunna undgå.
Kulturminister Amanda Lind (MP) delar bilden av det är problematiskt när kulturutövare känner sig styrda. Lind pekar på att för att öka oberoendet krävs en "mångfald av finansieringskällor" och att hon vill underlätta sponsring från näringsliv och privatpersoner. Det är i sig en mycket god tanke. Det offentliga kulturstödet kommer dock framgent att behöva brottas med frågan om hur lång armen egentligen ska vara.
