Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Maria Haldesten: Orimlig fabriksnostalgi ger Renen nio liv

Olycklig beslutsångest kring den förfallna B-hallen.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 6/2. Förfallen, förgiftad och uträknad – men på femtielfte dagen uppstånden igen? Det verkar inte bättre. För nu skall den gamla fabriksbyggnaden i kvarteret Renen utredas igen.

Saneringen av Hallands värsta gifttomt påbörjades nyligen. Lena Sommestad och Ann-Charlotte Stenkil log ikapp – nöjda över att tidigare generationers gamla synder äntligen åtgärdas.

– Det här är en jättestor dag, sa landshövding Lena Sommestad.

Kanske kände Jana Nilsson (S) något liknande när beskedet kom om att rivningsbeslutet för B-hallen rivs upp igen – åtminstone tillfälligt. Det är ju hans motion som gjorde att höstens planerade åtgärd inte verkställdes.

På tisdagen, när hans motion togs upp till behandling i kommunstyrelsens arbetsutskott, klubbades en ny vända.

En kreativ behandling till de kreativa företagarnas väl? Det är ju i alla fall den sortens entreprenörer som Jana Nilsson har hoppats ska lockas till fabriken.

Nu skall föroreningsstatusen åter utredas - liksom vad det skulle kosta att skydda byggnaden från ytterligare förfall.

Blir det svårt att kolla vad som finns under byggnaden har ju det ju redan presenterats en lösning från socialdemokratiskt håll – nämligen att vräka på en halvmeter betong och låtsas som att gifthärdar inte finns.

Det är förvisso en beprövad metod. Så har man gjort lite varstans – exempelvis byggt nya bostadsområden på gamla soptippar. Det brukar dock komma surt efter, när insikten kryper på att skit har en tendens att leta sig till ytan.

Ett annat problem som noterats är att man kan behöva riva ned rätt mycket för att få byggnaden i funktionellt skick – såsom delar av det karakteristiska taket.

Hur mycket av originalväggar och -tak som över huvud taget kan stå kvar lär väl framkomma av ännu en utredning. Men är det verkligen rimligt att ärendet åter dras i långbänk? Svaret borde ha varit ett rakt nej. Denna beslutsångest kring en förfallen fabrik är inte bara plågsam att se, den kostar dessutom Varberg onödigt mycket kraft, tid och pengar.