Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Katarina Erlingson: Omutbara och rättrådiga tjänstemän

Fram till 1976 fanns ett ämbetsmannaansvar som innebar att tjänstemannen hade ett personligt ansvar för sin myndighetsutövning. Man kunde bli dömd till böter eller till och med fängelse om man missbrukade sin ställning på något sätt.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

I den nya lagstiftningen från 1976 togs straffansvaret för tjänstefel bort. Annan lagstiftning kunde i stället användas, om man till exempel bröt mot tystnadsplikt, lät sig mutas eller gjorde fel i sin myndighetsutövning.

Detta tänker jag på när jag återigen läser om tjänstemän inom kommunal eller statlig förvaltning som rör sig oroväckande nära både juridiskt och moraliskt förkastliga områden. Jag tänker inte nämna några konkreta exempel och därmed peka ut någon, jag vill peka på ett systemfel. Det behöver nödvändigtvis inte vara lagändringens fel att det numera verkar finnas en annan syn på tjänstemannens uppgift i en offentligt styrd organisation. Det kan vara brister i utbildningarna eller introduktionen på arbetsplatsen. Det kan vara ”kulturen i väggarna”. Det kan också bero på ängsliga politiker, som trots möjligheten att anställa politiska sekreterare som stöd för att ta fram underlag, i sin tur sätter krav som gör tjänstemännen ängsliga. Osäkra politiker ställer detaljkrav och litar inte på tjänstemannaorganisationen och så blir det en ond cirkel.

Trots tydlig lagstiftning kring upphandling är det relativt lätt att kringgå reglerna om man är kreativ. Finns det ingen tydlig uppföljning och revision kan småfiffel med upphandling lätt få en organisation i gungning. Det kan så småningom bli en kultur i väggarna som kan prägla en hel förvaltning eller kommun. Många upphandlingar är delegerade från politiken längre ner i organisationen och då finns få kontrollmöjligheter.

I det politiska läge vi är sedan några mandatperioder tillbaka kan det bildas ovanliga konstellationer som gör organisationen svårstyrd. Det bidrar till en osäker politisk styrning, kanske med dubbla budskap, som i sin tur skapar osäkerhet i tjänstemannaorganisationen. Ett ämbetsmannaansvar som det fanns förr än kanske inte lösningen på det problemet, men en tydligare stolthet och mindre ängslighet hos tjänstemannaorganisationen vore välbehövligt för bland annat rättssäkerheten. En tjänstemannaorganisation som står upp för sin kompetens och skyldighet att lägga beslutsförslag. Som vågar tydliggöra rollerna för en i många fall oerfaren politisk ledning.