Ledare 25/1. Det är svårt att smälta det samarbete som etablerats mellan M, KD och V med SD som glad påhejare eftersom samarbetet har så många dimensioner. Det verkar endast finnas en gemensam nämnare: att göra det så besvärligt för den sittande regeringen som möjligt. V gör det utifrån utgångspunkten att visa att partiet minsann behövs och att det måste få inflytande över regeringspolitiken. M och KD gör det för att straffa sina forna allianskollegor C och L för att de gick med på Januariavtalet med regeringen. Vart har gammaldags heder tagit vägen?
Det blir absurt när V vägrar erkänna att de förstår att SD självklart skulle informeras under förhandlingsprocessen, V låtsas att de inte kan ta i SD ens med tång. Tidigare har de krävt noll samröre med SD, men när det handlar om vänsterpartiets egen vinning är tydligen alla medel tillåtna. När avgående partiledaren Jonas Sjöstedt ojar sig på Twitter över att Jimmie Åkesson pratar välfärd och därmed hycklar glömmer Sjöstedt att han bara häromdagen gjorde en uppgörelse som givetvis kräver stöd från SD. Att inte låtsas om det är så verklighetsfrånvänt att man baxnar.
Ännu mer absurt blir det när M och KD försöker skydda överenskommelsen med V och förklara att SD minsann inte haft något inflytande utan bara blivit informerade. Ebba Busch behöver till och med bli korrigerad av sina medarbetare när tungan slinter på henne angående KD:s roll gentemot SD.
Ironiskt är också att tidigare samma dag som den oheliga alliansen tillkännagav sin överenskommelse fastställde finansutskottet reglerna för budgetprocessen, där en extra ändringsbudget endast bör förekomma om det finns synnerliga skäl. Finanspolitiska rådets ordförande Harry Flam säger i DN att en extra ändringsbudget strider mot andan i budgetprocessen och hänvisar till 2013 då socialdemokraterna bröt ut en enskild del ur budgeten. Man kan konstatera att nuförtiden gäller uppenbarligen inte långsiktiga överenskommelser och handslag. Också Företagarna och Svenskt Näringsliv är av förståeliga skäl kritiska mot uppgörelsen. De menar att M-KD-V-samarbetet inte är seriöst och att det är företagen som får betala notan.
För en gammal alliansvän är det mer än sorgligt att se hur M och KD regredierar till något som gällde före det borgerliga samarbetet på 70-talet. Möjligheterna att reparera samarbetet minskar för varje gång makten går före sakpolitiken och ideologin. Både M och KD försöker låtsas som att de inte förstår varför L och C valde Januariöverenskommelsen framför ett fortsatt allianssamarbete. Genom sin alltmer tydliga flirt med SD drar de sig längre och längre från borgerlig samverkan som grundat sig i liberalt tänkande och människors lika rätt och värde.
