Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Libanesiska protester. Bild: Hassan Ammar

Obstruktion hederssak

Vad som är och inte är en legitim protest ligger ofta i betraktarens ögon. Ofta, men inte endast.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Så länge det funnits makt så har människa protesterat mot den, mer eller mindre framgångsrikt. Från Spartacus till Himmelska fridens torg så är revolter, protester och uppror en mycket närvarande del av den mänskliga historien.

Vår egen tid är inget undantag. Protester rasar nu från Hongkong till Beirut, från La Paz till Santiago. Europa är på intet sätt förskonat, som den turbulenta situationen i Katalonien visar med all önskvärd tydlighet.

Hur vi betrakta protesterna beror till viss del på oss själva. Det kan till och med vara svårt att nå koncensus kring vad som är protester och vad som bara är ett upplopp. I sig flytande termer som ett politiskt budskap och en folklig förankring borde i alla fall utgöra minimikrav. Politiska åsikter kommer absolut att påverka när vi sympatiserar med demonstranterna och när vi tycker att de bara inte kan bete sig. Vem som skriver historien blir också avgörande för hur vi minns dem.

Likväl kommer demonstranternas beteende och protesternas konsekvenser påverka i vilken grad de väcker sympati eller motvilja. Också hur de bemöts spelar naturligtvis roll. Det katalanska exemplet visar tydligt hur ett bemötande som av många anser vara oproportionerligt ökar sympatin för demonstranterna. Oavsett hur insatta vi är i den spanska konstitutionen eller den katalanska historien så väcker det nog ont blod hos många när en regering sätter in gendarmeriet för att stoppa en folkomröstning, och sedan dömer de ansvariga till mångåriga fängelsestraff.

Att det sker i ett demokratiskt land gör uppståndelsen än större. Lek med tanken att den brittiska regeringen hade försök stoppa den skotska självständighetsomröstningen med våld.

Storbritannien har visserligen behövt tampas med protester förut och vet när det inte går att vinna. Indien vann sin frihet efter en mycket framgångsrik kampanj av civil olydnad och ickevåldsprotester, ledda av förgrundsgestalten Mohandas Karamchand Gandhi, bättre känd under epitetet Mahatma.

Satyagraha, så kallade Gandhi sin metod. I den ingick att obstruera och ställa till besvär för den brittiska kolonialmakten, men alltid utan våld och man tog också alltid det straff som utmättes. Det av överheten påtvingade lidandet blev en del av protesten.

Metoden bygger på en i grunden positiv människosyn. Att man kan väcka empati hos alla. För britterna, som betraktade sig själva som goda och välmenande kolonialherrar blev det ohållbart att gå för hårt fram. Ju mer repressivt man svarade, desto mer ökade sympatin för den trilskande Gandhi.

Metoden bygger dock på att din motpart har ett behov av att betraktas som civiliserad. Gandhis råd till Tysklands judar att inleda satyagraha mot Hitlerregimen får betraktas som fullständigt världsfrånvänd. Den oförståelsen var också omvänd. Hitler kunde aldrig begripa varför britterna inte bara sköt Gandhi.

I en värld där det blir viktigt för allt fler att betraktas som civiliserade vinner också Gandhis idéer mark. Både den amerikanska medborgarrättsrörelsen och den sydafrikanska anti-apartheidrörelsen förde vidare Mahatmans tankegods.

Samtidigt är det lätt att förstå varför exempelvis demonstrationerna i Hongkong inte förblir fredliga. Dels så bemöts man våldsamt, dels så står ens frihet på spel och dessutom så är ens motpart inte nödvändigtvis lika mån om goodwill som det brittiska imperiet. Detta kan däremot komma att förändras. Till och med i Peking funderar man nog över vad allt för stor våldsanvändning skulle göra för ens rykte.