Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Arkivbild. Bild: Larsen, Håkon Mosvold

Oacceptabelt att se Varbergs-elever som hopplösa fall

Sveket mot elever med funktionshinder är inte bara inhumant och orättvist, det är samhällsekonomisk galenskap.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 16/5. På pappret ser det bra ut. Varberg lovar, i en portalparagraf, att barn som har svårt att klara skolarbetet ska få särskilt stöd. Verkligheten kan vara desto mer brutal. I dagarna berättade HN om ”Irma” som lärarna betraktade som uträknad redan efter halva terminen i åttan. Föräldrarna fick rådet att förbereda dottern på att gå ut skolan utan godkända betyg.

– Jag berättade det här för handläggaren på Skolinspektionen och hon ansåg att det var helt fel att göra så, säger mamman till HN.

Det är det minsta man kan säga. Att grundskolan tidigt förbereder sig på att lösa tillkortakommanden genom att helt sonika skicka vidare elever till gymnasiets introduktionsprogram är inte rimligt.

Berättelsen om skolor där brist på kompetens, förberedelse- och planeringsförmåga är satt ur spel är dock inte unik. Oförmågan att möta elever med neuropsykiatriska funktionshinder har därför, i omgångar, varit föremål för politisk debatt på både lokal och nationell nivå. När Anna Ekström (S) utnämndes till utbildningsminister lovade hon att ”Föräldrar ska kunna lita på att deras barn får den undervisning och trygghet de behöver”.

Det är en fras som låter bra. Men i den kommunaliserade skolans värld kan sådana ministerlöften väga lätt när de landar i knät hos en rektor med stränga budgetkrav och personalbrist. En anmälan till skolinspektionen från orättvist drabbade familjer kan förvisso sätta lite fart på berörda skolor, men det är ingen garanti för att tillräckliga insatser görs.

Idag går elever i stora klasser. Arbetsmiljön påminner om värsta sortens kontorslandskap. Att det inte gynnar elever med exempelvis adhd är lätt att förstå. Även vuxna människor kan ju bli extremt stressade, rentav sjuka, i den sortens kontorsmiljöer.

Ändå är möjligheterna att få undervisning i särskilda grupper inte alltid goda. I den skollag som kom 2011 var en bärande idé att alla elever, även barn med särskilda behov, skulle sättas i vanliga klasser. Men denna förmenta inkluderingsiver, har i praktiken i stället lett till exkludering. Vissa elever känner sig helt enkelt extra utanför när de får ännu svårare att nå målen.

Riksförbundet Attention, intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, har på senare år larmat vid ett flertal tillfällen om att utvecklingen går åt fel håll. En faktor man lyfter är att den traditionella katederundervisningen, som var mer strukturerad, fungerade bättre.

– Ibland undrar jag om den pedagogiska utformningen verkligen är anpassad till barns hjärnor. Det är allvarligt om pedagogiken slår ut en stor elevgrupp, säger Anki Sandberg, ordförande i riksförbundet Attention, i en intervju i Tidningen Skolvärlden.

Förändringar är på gång. Från i höstas ställs krav på NPF-kunskap på speciallärar- och specialpedagogutbildningarna. Och i Varberg finns skolor som har jobbat målmedvetet med förbättringar och anpassningar. Bockstensskolan, med sina flexlokaler och flexteam är ett sådant exempel. Men fallet Irma är ett exempel – bland orimligt många – på elever som skolpersonal ger upp hoppet om från början. I längden står sådant svek samhället dyrt.