Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Liberalerna. Nyamko Sabuni firade i helgen ett år som partiledare, men egentligen finns inte mycket att fira. Bild: Jonathan Näckstrand/TT
Liberalerna. Nyamko Sabuni firade i helgen ett år som partiledare, men egentligen finns inte mycket att fira. Bild: Jonathan Näckstrand/TT

Pontus Almquist: Nyamko Sabuni är fast i en rävsax

Att Liberalerna har en partiledningen som inte står bakom Januariavtalet samtidigt som vikande opinionssiffror gör deras hot tomma placerar dem i ett moment 22. Det är en svår utmaning att arbeta med hårt internt motstånd och under politiska förutsättningar som beslutats av en föregångare.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Det var ju aldrig så här det var tänkt. Det var ju meningen att Erik Ullenhag skulle ta en enkel resa från ambassadörsresidenset i Amman till Stockholm och krönas till partiledare utan nämnvärd konkurrens. Men så ville det sig inte. Istället klev Nyamko Sabuni, som medan Ullenhag varit upptagen med annat hade kampanjat med varierande intensitet i över ett år, fram – och tog hem en jordskredsseger. I söndags (28/6) firade hon ett år på posten.

Enligt vem var det inte tänkt att det skulle bli Sabuni? Partiledningen och folket runt den förre L-ledaren Jan Björklund gjorde knappast någon hemlighet av att Ullenhag skulle ta över. Men nu blev det inte så. Istället fick Liberalerna en kritiker av Januariavtalet som partiledare, och det innan bläcket på 73-punktsprogrammet ens hunnit torka. Därtill utsågs en ny partiledning i form av Juno Blom, Johan Pehrson och Mats Persson – som alla varit öppet kritiska till januariavtalet.

Partiet står genom januariavtalet formellt sett bakom regeringens politik, men partiledningen gör det egentligen inte – något som inte minst illustrerades på Dagens Industris debattsida i onsdags förra veckan (25/6) när Mats Persson och Nyamko Sabuni framförde kritik mot regeringens ekonomiska politik och deklarerade att man kommer att vara tuffa i höstens budgetförhandlingar.

Frågan är dock om man kommer att våga leverera på det utspelet. Skulle Socialdemokraterna sätta hårt mot hårt och budgetförhandlingarna stranda skulle Liberalerna riskera att gå in ett extra val med opinionssiffror som ligger en bra bit under riksdagsspärren, samtidigt som S ligger bättre till än på flera år. Om man å andra sidan skulle välja att stanna kvar i samarbetet utan att några framgångar uppnås i budgetförhandlingarna riskerar man spela bort trovärdigheten som borgerligt parti, trots att det är just bland borgerligt sinnade väljare man har störst potential. Liberalerna befinner sig i ett moment 22.

Samtidigt motarbetas Nyamko Sabuni internt av den falang som tidigare stöttade Erik Ullenhag. I vad som egentligen är en interndebatt har flera företrädare exempelvis redan tagit publik ställning i regeringsfrågan för fortsatt S-samarbete (SvD 14/6).

Oavsett vad man tycker om Nyamko Sabunis prestation under sitt första år som partiledare är det en svår utmaning att arbeta med hårt internt motstånd och under politiska förutsättningar som beslutats av en föregångare. Vilka vägval Nyamko Sabuni och Liberalerna än gör framgent är risken mer överhängande än någonsin tidigare att man faktiskt mister riksdagsmandaten i nästa val.