Signerat 11/5. Två partiledardebatter har på kort tid avverkats och gett oss en bild av vad partierna står för när de är mer fria att säga vad de tycker, om sig själva och andra. Först en debatt i SVT och sedan en i riksdagen.
Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) verkar trivas i sina nya roller medan Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) inte alls verkar gilla läget. Stefan Löfven (S) tvingas hålla en låg profil vilket gör honom till en tämligen slät figur. Jonas Sjöstedt (V) är som fisken i vattnet när han i en ännu högre grad kan svinga åt alla håll utan att behöva ta ansvar.
Debatterna handlade inte bara om vilka man samarbetar med utan också om mot vad eller vilka man bör ta avstånd från.
Stefan Löfven avkrävdes i riksdagsdebatten avståndstagande från SSU Skånes antisemitism, Annie Lööf avkrävdes avståndstagande från anklagelser mot Kristdemokraterna, Jimmie Åkesson avkrävdes avståndstagande från hyllningar av Ungern och Viktor Orbán, Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor ställdes till svars för att inte tydligt nog ta avstånd från högerpopulister.
Jimmie Åkesson anklagade också Annie Lööf för klassförakt för att hon på Twitter berättar om hur ”vita män från livets hårda skola” brukar förpesta hennes sociala medierkonton.
Förmodligen har Jimmie Åkesson inte en aning om hur det ser ut i Annie Lööfs (och många andras) flöden när ”Sverigevännerna” sätter fart. Om han hade ägnat mer tid där skulle han se vad hans partis anhängare kallar Annie Lööf och andra kvinnor som tar plats i offentligheten och kritiserar SD eller står för en human flyktingpolitik.
Studerar man dessa SD-forever-konton beskriver de påfallande ofta sig själva med att de gått i ”Livets hårda skola”. Det är verkligen magstarkt av Jimmie Åkesson att kritisera Annie Lööfs försvar mot den flod av hat hans partisympatisörer sprider. I en partiledardebatt i riksdagen. Pinsamt.
I SVT-debatten blev det ”nya politiska landskapet” fysiskt gestaltat i och med partiernas placering i lokalen. Att det inte bara handlar om fysisk placering blir ganska tydligt. Även om den forna Alliansen i många sakpolitiska frågor är överens är den ideologiska värdegrunden en djup skiljelinje.
Många hårda ord har fördjupat avståndet. Moderaterna och Kristdemokraterna har attackerat Centerpartiet och Liberalerna helt utan ödmjukhet inför valresultatet och den egna kappvändningen gentemot relationen till Sverigedemokraterna. Går det att reparera den skadan?
Slående är också Moderaternas och Kristdemokraternas återkommande argument att partierna bakom Januariavtalet tvingas stå för politik de inte vill ha, medan de själva utan att blinka är beredda att fälla regeringen tillsammans med Vänsterpartiet för att stoppa slopandet av värnskatten.
Det kommer förmodligen att ta ett tag även för partierna själva att vänja sig vid den nya politiska arenan. När gamla samarbeten har fallit öppnas det för kritik mellan tidigare allierade, både inom de rödgröna och de borgerliga.
På många sätt är detta befriande.
