Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Förhandlingar som brakat samman. Ulf Kristersson och Moderaternas migrationspolitiske talesperson Maria Malmer Stenergard har en tuff tid framför sig. Bild: Anders Wiklund/TT
Förhandlingar som brakat samman. Ulf Kristersson och Moderaternas migrationspolitiske talesperson Maria Malmer Stenergard har en tuff tid framför sig. Bild: Anders Wiklund/TT

Elin Larsson: Nu måste Moderaterna visa regeringsduglighet

Under måndagen kom nyheten att Sverigedemokraterna ställer sig utanför en bred migrationsöverenskommelse, vilket i sin tur ledde till att förhandlingarna mellan S och M brakade samman. Intuitivt verkar det inte bli någon överenskommelse alls, men än har Moderaterna något att hämta.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Den så kallade nyheten är på intet sätt förvånande. Skulle SD ställa sig bakom en bred uppgörelse i vad som är deras främsta fråga skulle de inte bara fråntas den sakpolitiska ledartröjan utan även den offerkofta de stickat på sedan de äntrade riksdagen. Vilka skulle SD vara att påpeka hur dålig politiken är och hur uselt integrationen fungerar om de själva vore en del av det? Sannolikheten att de skulle ge bort sitt enda starka kort till Moderaterna har hela tiden varit obefintlig, ändock verkar alla reagera med förvåning.

Det intressanta nu är inte att Sverigedemokraterna i vanlig ordning spelar offer. Det intressanta är vad Moderaterna väljer att göra. Migrationsfrågan och SD har placerat M i en rävsax sedan 2014. Moderaterna har flera problem. Man har tappat väljare till SD som man har svårt att vinna tillbaka, vilket delvis beror på att man inte riktigt kan förklara hur man ämnar förhålla sig till SD. Man har svårt att framhäva sig som ett regeringsdugligt parti utan skyller i stället på att C och L lämnade Alliansen för S. Sanningen är snarare den att de inte förmår få den som är missnöjd med regeringen att rösta på dem i stället för på SD. Samtidigt verkar man inte komma i underfund med om det är en stram eller mer frihetlig migrationspolitik som är mest framgångsrik i opinionen. Det sistnämnda var framgångsrikt under Fredrik Reinfeldts åtta år som statsminister men hans gärning är bortglömd nu. Att försöka hålla alla dörrar öppna har lett till absolut ingenting. Inte ens en liten regering lyckades Ulf Kristersson sy ihop.

Nu ställs Moderaternas regeringsduglighet på prov. Man kan fortsätta försöka få fram en överenskommelse med S, Den linjen skulle antagligen vara mer restriktiv än den som varit nu, vilket i sig skulle kunna vara en vinst för M. Den skulle dock antagligen vara mindre restriktiv än SD:s vilket gör att M måste de hitta ett sätt att försvara den mot SD – eller öppet erkänna att SD har bättre politik än dem.

Att försöka göra upp om frågan skulle anstå ett parti som siktar på statsministerposten i nästa val, och skulle dessutom spela ut frågan för ett tag. I opinionsmätningar har M och SD tävlat om platsen som näst största parti ända sedan valet, men i migrationsfrågor har det sett ut som att SD är hunden och M svansen. Om M nu följer med SD ut ur överenskommelsen stärker det tesen att M är svansen.

Om M inte lyckas äga den här överenskommelsen är risken stor att det istället blir S som spelar byxorna av alla. Om de kan få det till att M aldrig var seriösa med kommittén från början, eller att M nu är bundna av S i migrationspolitiken, kommer de lyckas bränna sin traditionella fiende. Ett sådant narrativ vore dåligt för alla som fortfarande hoppas på att en borgerlig regering återigen kan styra Sverige. Än finns det något för Moderaterna att hämta i en migrationspolitisk överenskommelse.