Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
STOCKHOLM 20200402
Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) finansminister Magdalena Andersson (S), Emil Källström ekonomisk-politisk talesperson i Centerpartiet, och Mats Persson ekonomisk-politisk talesperson i Liberalerna, presenterar nya budgetåtgärder med anledning av coronaviruset, under en pressträff i Rosenbad.
Foto: Pontus Lundahl / TT kod 10050 Bild: Pontus Lundahl/TT
STOCKHOLM 20200402 Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) finansminister Magdalena Andersson (S), Emil Källström ekonomisk-politisk talesperson i Centerpartiet, och Mats Persson ekonomisk-politisk talesperson i Liberalerna, presenterar nya budgetåtgärder med anledning av coronaviruset, under en pressträff i Rosenbad. Foto: Pontus Lundahl / TT kod 10050 Bild: Pontus Lundahl/TT

Svend Dahl: Nu återkommer höger och vänster

Coronakrisen kan väcka liv i den typ av politiska konflikter som dominerade svensk politik innan de senaste årens kulturkrig om invandring och SD.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 15/4. Våren 2020 skulle avgöra framtiden för januarisamarbetet. Det är inte länge sedan det talades om hur LO-kongressen i juni riskerade att stjälpa januaripartiernas överenskommelse om flexiblare arbetsrätt och samtidigt fördjupa konflikterna inom arbetarrörelsen. Samtidigt förväntades en ny vänsterpartiledare, som skulle ha valts i maj, fortsätta att utmana regeringen genom att söka samarbete med kristdemokrater och moderater.

I stället kastades svensk politik ut i ett undantagstillstånd av krishantering. Om januaripartiernas 73-punktsprogram överlever coronaviruset är osäkert. Ställda inför en ekonomisk kris lär varken reformerad arbetsrätt eller arbetsförmedling hamna högst på prioriteringslistorna. Därmed blir coronakrisen ett sätt för S att backa ut ur överenskommelsen.

Hur länge den nuvarande borgfreden varar är omöjligt att veta. Men med tanke på att diskussionen i allt fler länder börjar handla om nedstängningsåtgärdernas sociala och ekonomiska kostnader, är det rimligt att föreställa sig att de politiska konflikterna återvänder förr snarare än senare.

Under ytan av samförstånd syns redan konturerna av kommande inrikespolitiska strider.

Att slopa karensdagen och göra det enklare att kvalificera sig för a-kassa är kortsiktigt rimligt för att minska effekterna av krisen. Men det är också reformer som länge stått på önskelistan hos LO, vänsterpartister och många socialdemokrater.

Att inför valet 2022 backa från dessa åtgärder skulle därför vara politiskt mycket kostsamt för S-ledningen. Tvärtom lär det vara lockande att använda dem som ett sätt att återuppbygga förtroendet bland de LO-medlemmar som övergivit partiet. Det skulle återskapa höger-vänster-konflikten om arbetslinjen och varför det måste löna sig att gå till jobbet.

Det är också tänkbart att de åtgärder som nu genomförs för att företag ska kunna övervintra krisen, och undvika uppsägningar, ger ny kraft åt socialdemokratiska ambitioner att höja kapitalskatter. Det är tyvärr lätt att föreställa sig en socialdemokratisk finansminister motivera höjda skatter på företagande med argumentet att “det är företagens och de rikas tur att betala tillbaka”.

På så sätt kan coronakrisen komma att väcka liv i den typ av politiska konflikter som dominerade svensk politik innan de senaste årens kulturkrig om invandring och Sverigedemokraterna. Ett talande tecken är hur ordförandena för de fyra borgerliga ungdomsförbunden, Cuf, Kdu, Luf och Muf, nyligen återupptäckta sin ideologiska gemenskap och i en debattartikel varnade för att krispolitiken långsiktigt riskerar att leda till mer av offentliga ingripanden i ekonomin (Aftonbladet 3/4).

Det är en befogad varning. I coronakrisens spår har allt fler kommit att tala om den starka statens återkomst - från förmågan till krishantering till läkemedelsförsörjning. För socialdemokrater och vänsterut har den starka staten alltid varit synonym med den stora staten. Men statens styrka handlar mer om kompetens, prioriteringar och statsfinansiell stabilitet än om höga skatter och återinförda monopol.

Den striden måste liberaler vara beredda att utkämpa. Och då är det ingen bra idé att hålla Socialdemokraterna i handen.

Svend Dahl