Näsbokrok är en sällsynt vacker plats att leva på. Och en sällsynt vacker plats för ett sista farväl.
Det var så han ville ha det. Björn Natthiko Lindeblad lämnade jordelivet med samma värdighet som han levde sitt liv här.
Det slutet är inte alla förunnat. Därför är hans sista inlägg – och indirekt hans sista andetag – en vädjan om förändring.
Därför skaver det i mig när så många medier, till synes reflexmässigt, väljer att komplettera nyheten om hans död med länkar till diverse hjälporganisationer som jobbar mot självmord.
Att få rätt hjälp i tid när man mår psykiskt dåligt är självfallet livsviktigt.
Men det här avskedet var något helt annat!
Björn Natthiko Lindeblad var dödssjuk, men han led inte av psykisk ohälsa. Tvärtom. Han lämnade med ”famnen full av solvarm tacksamhet”.
”Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd. Lex Natthiko, inte mig emot.”
Så skriver Björn Natthiko Lindeblad i sitt allra sista inlägg på facebook.
Låt oss begrunda hans ord med det allvar de förtjänar. Och låt mig ta tillfället i akt att – återigen – göra mig hörd.
Björn får dock ursäkta. Hans livsgärning var otroligt mycket större. Men i min lilla värld kommer det alltid att vara fråga om en ”lex Britta”
Farmor hade inte möjlighet att välja. Vi hade inte möjlighet att välja åt henne. Istället fick vi vaka vid hennes sida medan hon svalt ihjäl.
Jag fick fukta hennes uttorkade mun med en trasa. Samtidigt skar hennes uppenbara dödsplågor som knivar i våra hjärtan. Det tog några dagar. Den palliativa sederingen fungerade, som så ofta, bristfälligt. Och efteråt kunde jag konstatera att "vård i livets slutskede" betydde att farmor fick sämre behandling än en lidande hund.
Så borde det inte behöva vara. Det är inhumant.
Det håller numera de flesta svenskar med om, att döma av flera opinionsundersökningar kring assisterad dödshjälp. Och det lutar en riksdagsmajoritet åt att hålla med om. Efter att även Vänsterpartiet, under julhelgen, beslöt att öppna dörren för en utredning i frågan finns nytt hopp om förändring.
Läkarkåren är förvisso splittrad. Men förra årets enkät från Läkarförbundet visade att 40 procent av medlemmarna är positiva till legaliserad dödshjälp. Det är ett betydande antal.
Enskilda av dessa läkare har gått före, vissa i det fördolda, andra öppet. Som Staffan Bergström. Han anmälde sig själv efter att ha uppfyllt sista viljan hos en annan man som var dödssjuk i ALS. Han undslapp åtal med riskerar att bli av med sin läkarlegitimation - för en läkargärning som är godkänd i flera länder.
Under tisdagen framgick att han även hjälpt Björn Natthiko Lindeblad med goda råd.
Dödshjälp ska aldrig behandlas lättviktigt. Regelverket måste vara strikt och begränsningarna tydliga. Men att människor som vet att de snart skall dö - och vill ha hjälp att minska sitt lidande - i dag tvingas åka till exempelvis Schweiz är orimligt och orättvist. Det gör att dödshjälp delvis blir en fråga om pengar.
Fler dödssjuka människor bör få möjligheten att ta ett stilla, värdigt farväl - likt Björn Natthiko Lindeblad.
Hör hans bön!
