Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Olivia Lindroth Steinwall, grön liberal skribent: Narkotikapolitiken måste bli mer mänsklig

I förra veckan skapades rubriker när en rapport från EU:s narkotikabyrå visade på att Sverige nu har högst narkotikadödlighet i Europa. Som den med jämna mellanrum gör, blossade debatten om svensk narkotikapolitik upp på både internet och ledarsidor. Trots att jämförande statistik alltid ska tas med en nypa salt, så anser jag att 566 dödsfall (2018) oavsett är 566 dödsfall för mycket.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

När jag som tonåring sökte mig till den borgerliga ungdomspolitiken var det vid de drogliberala tendenserna som skon klämde lite. Min bild av narkotika i samhället hade till dess formats av rubrikerna när skolkamrater rökte hasch utanför Håstensskolan, spice-epidemin och de hemlösa stackarna på Göteborgs station. Under mitt nu sexåriga engagemang har vi haft en komplicerad relation, drogpolitiken och jag. Attityden som fanns gentemot droger i mina nya kretsar kändes initialt främmande, och nonchalant. Längs vägen har jag insett att liberala reformförslag inte grundar sig i nonchalans inför narkotikans konsekvenser - snarare tvärtom. Det var i den liberala sfären som jag först presenterades för bilden av missbruk som en sjukdom.

Frågan om hur man bekämpar narkotika är stor och komplicerad. Båda sidor menar att deras metod skulle hjälpa både vården, människorna och rättsväsendet. Som liberal i den infekterade diskussionen möts man inte sällan av mothugg i form av skräckhistorier om missbruk och misär. Det finns en ironi i att de som utger sig för att ta konsekvenserna av narkotika på högsta allvar, är samma grupp som envist går i försvar för den trasiga lagstiftning vi har idag.

Jag förstår att en del åtgärder kan kännas kontraproduktiva, som att förse missbrukare med rena sprutor, eller att låta vårdpersonal bevaka injektioner av heroin. Man kan tycka att samhället då accepterat vad som sker, och släppt sina principer. Själv anser jag det vara dags att släppa prestigen kring narkotikapolitiken, även om det kommer leda till diskussioner som är obekväma att ta.

Trots att Folkhälsomyndigheten, som vi satt så mycket tillit till under året, menar att en utredning av narkotikapolitiken är på sin plats, så har regeringen inte velat ta i frågan om narkotikalagstiftningen ens med tång, munskydd och visir. Kanske är man rädd att en utredning kommer visa att man haft fel i vad man tidigare sagt. Kanske är man rädd att Sverige inte är redo att på allvar ta upp debatten om narkotika.

Jag tycker att det är dags. Jag skriver inte med syfte att övertala er om att en avkriminalisering av narkotika vore det bästa. Inte heller i ett försök att göra er läsare till drogliberaler. Jag skriver för att belysa farorna med en debatt som präglas av stigman och okunskap. Jag vet inte bäst - men lyssna på dem som gör det. Svensk narkotikapolitik behöver medmänsklighet över moraliserande, pragmatism över principer, och fakta över fördomar.

För att 566 döda är 566 för många.