Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rebecka Undén: När rädslan för att kränka blir till censur

Semestertider är bokslukartider. Årets sommarläsning bestod bland annat av Sakine Madons “Inget är heligt”, utgiven av Fri Tanke. Boken, som är tillägnad konstnären Lars Vilks, tecknar ett porträtt av den dåtida såväl som samtida svenska yttrandefrihetsdebatten.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Boken kom mycket lägligt efter vårens påskkravaller. Debatten som följt efter Paludans koranbrännarturné har påmint om att den svenska yttrandefriheten står stadigt. Grundlagsskyddad och djupt integrerad i den svenska byråkratins innersta vrå - poliserna lät honom hållas och yttrandefriheten var i sin ordning.

Oordningen runt omkring har dock påmint om hur yttrandefriheten ter sig i praktiken och att många faktiskt inte förstår den. Paludans manifestationer må har krossat hjärtan och väckt känslor, men faktum är att det inte finns, eller bör finnas, något förbud mot att häda.

Läsningen av boken fick mig även att reflektera över hur samhällsdebatten såg ut under mina mest formbara år. Under tidiga tonår blev sociala medier vår verklighet - även vad gällde det politiska. Under 2010-talet importerade svenska vänsterinfluencers det amerikanska kulturkriget, vars premisser applicerades på den svenska debatten på ett närmast krystat sätt.

Madon bryter på ett uppfriskande sätt ner och krossar allt vad identitetspolitik heter. Det mest slående exemplet i boken är också ett av de färskare, nämligen namnbyteshärvan på Konstfack under förra året. Konstnärskollektivet Brown Island hävdade att namnet på en utställningssal, “Vita havet”, hade rasistiska konnotationer och krävde därför att salen skulle byta namn. Bakom sig hade studenterna 44 professorer och lärare från Konstfack. Professorn Sara Kristoffersson vågade ställa sig på debattens andra sida och har nu släppt boken “Hela havet stormar”.

Det är inte bara på Konstfack det stormar. I onsdags skrev Dagens Nyheter om en liknande företeelse, även det från akademins värld. Sussex University och Essex University har plockat bort vissa texter från litteraturlistorna, däribland den svenska pjäsen “Fröken Julie”, på grund av att de ansågs ha stötande innehåll.

Tolkningsföreträde, triggervarningar och cancelkultur är begrepp som används till att tysta ner argument som inte passar in i den identitetspolitiska mallen. Det är ett aggressivt om än effektivt sätt att argumentera. Genom att enbart låta vissa grupper uttrycka sig i vissa frågor och sätta etiketter på vissa åsikter skapas en ängslighet över att uttrycka sig felaktigt. Det kväver det öppna samtalet helt och hållet.

Sedan Madon tillträdde som politisk redaktör på Upsala Nya Tidning år 2018 har jag varje vecka läst och fascinerats av hennes principfasta skrivgärning. Hennes debutbok har inte fått mig att ändra mig om detta. Slutsatsen av läsningen får bli, just som Madon konstaterar, att inget är heligt. Utan rätten att kränka och uppröra finns ingen yttrandefrihet. Strävan efter att tänka “rätt” kan bli farlig. Att tänka och tycka fritt är nog störst trots allt.