Vår vän hävdar med övertygelse att jämställdheten kommer räta ut sig själv med tiden, i takt med att kulturen förändras och kvinnor, som i dag är överrepresenterade på universiteten, kommer fylla landets domstolar och styrelser. Vi enas till slut om att han har en god poäng.
Jag hoppas, åtminstone. Som liberal är jag tveksam mot kvotering och detaljstyrning, och fokuserar hellre på just kulturen som avgör hur samhället ser ut. När Jämställdhetsmyndigheten i veckan släppte rapporten “Ett sekel av rösträtt och valbarhet”, är det därför kapitlet om attityder som fick min (och medias) uppmärksamhet.
Enligt rapporten är det inte hos den vanligtvis utpekade gruppen “vita medelålders män” som det stora problemet ligger; det är bland killar i åldersgruppen 16-24 man kan se tydligast trend av könskonservatism. Bland annat tycker var fjärde ung man att kvinnor överdriver hur illa de behandlas. Det låter konstigt att vi som växt upp med #metoo är generationen som inte fattar. Eller är det just därför? Jag funderar, och bestämmer mig för att fråga de unga männen i min närhet vad de själva tror är anledningen bakom denna skiftande trend.
Flera nämner att jämställdhet idag inte är samma sak som för våra föräldrar. Att feminism gått från att handla om abort till att handla om gratis mensskydd. En kollega nämner att yngre män pratar mer om machokultur - att en del kanske menar att det är lika synd om dem. Någon nämner forum på internet, ryggdunkarklubbar för män som känner sig illa behandlade av de elaka feministerna. Det pratas om ett tillbakaslag mot en feminism som slog för hårt, ett kollektivt “Men vi då?”. Gemensamt för hypoteserna är idéen om ett nollsummespel, där en grupp måste förlora något för att en annan grupp ska vinna något.
Det kan också handla om att den yngre generationen helt enkelt är mer jämställd. Att män i min ålder växt upp med kvinnor som tagit plats i riksdagen och i klassrummet, en mamma som jobbar, och konsekvenser om de begår ett övergrepp. Själv är jag övertygad om att jämställdhetsarbetet måste fortsätta. Min övertygelse förstärks bara av rapporten, som också visar att yngre män i högre grad än äldre tycker att män lämpar sig bättre som chefer och politiska ledare. Jag tror också att det viktigaste arbetet sker mellan människor, vid köksbordet, på instagram och i rökrutan - jag tvivlar på att ännu en lagstiftning kan ersätta värdet som finns i förändrade perspektiv och ömsesidig förståelse.
När jag skummar igenom rapporten en gång till är jag rädd att min vän har fel i sina förhoppningar om en jämställd framtid. Att vi håller på att göra en feministisk u-sväng, och att morgondagens makthavare inte alls har samma ambitioner.
För vad betyder en kvinnlig statsminister och en jämställd regering, i ett land som tröttnat på att bry sig?
