Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Bengt Eliasson: När livet måste levas på distans

Vårt nya inneord – distans. Vi har distansstudier, distansjobb, distansrelationer och social distans. Detta leder till att tystnaden ekar runt oss åtminstone för en del, och reaktionerna är olika.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Pandemin har förändrat och förändrar världen och vardagen. I kristider prövas ett samhälle och covid-19 är en sjukdom som har kommit att beröra oss alla. Flertalet av oss går på flera sätt tillfälligtvis igenom det som andra går igenom dagligen. De som drabbats av sjukdom, utanförskap, arbetslöshet, de med funktionsvariation – som har en vardag präglad av rörelsebegränsning, ökad social isolering och försämrade ekonomiska förutsättningar.

När jag sitter i alla digitala möten och skärmtiden ökar för varje dag kan jag inte undvika att känna saknad av det ”vanliga” livet med vanliga kontakter på jobb och fritid. En ny värld formas. Det har till och med bildats en ny folkgrupp i pandemins spår – 70-plussare. Ett folk som skall vara särskilt rädda om sig och som vi alla skall värna extra. Det vill säga, distansera oss extra ifrån. Det är många 70-plussare som nu upplever att de ska hålla sig borta för att inte bli smittade, inte smitta andra. En del är stolta över att leva upp till den utmaningen, många neutralt solidariska och medan andra upplever samhällets syn på dem som onödig och orättvist. När vård- och hemtjänstberoende tanklöst flyttar till sina fritidshus som om inget har hänt och med krav att det ska vara som vanligt blir det uppenbart att en redan hårt belastad hemtjänst får en orimlig börda.

I dessa kristider är förståelsen för varandra och varandras situation viktigare än någonsin. Kanske förstår vi bättre vikten av personlig assistans när vi sitter i karantän och är isolerade hemma. Kanske förstår vi att utan att komma ut och röra sig i samhället skapas ett utanförskap som kan leda till psykisk ohälsa. Vi som inte har en funktionsvariation kan vara trygga med vetskapen om att vår tid i isolering är begränsad, en trygghet som de med funktionsvariation saknar.

Den tysta världen blir tystare och större. De ”vanliga” sjukdomarna pausar inte trots Corona. Jag tänker på de cancersjuka som inte vågar uppsöka vård för behandling där sjukdomen kan förvärras. Stroke-drabbade som hamnar ensamma och närstående som lämnas utanför. Vi måste mycket snabbt återskapa tilltron till att vardagssjukvården finns där trygg och säker och se till att närståendestöd fungerar även i distansens tid. Vi har många viktiga läxor att lära och problem att lösa i det framtida politiska reformarbetet.

Ja, pandemin ställer stora krav på oss. Den ökar oron och rädslan för att vi eller någon närstående ska drabbas. Men det är på allvar nu. Människor blir mycket svårt sjuka, människor dör. Vår egen egoism och tro att vi står över det som rekommenderas är fel. Viruset reser inte, det är vi som bär runt det. Oavsett om det gäller att sitta på en uteservering, trängas på Gekås eller flytta till fritidshuset. Vi måste orka fortsätta leva livet på distans ett tag till, en dag byts det mot samvaro igen.