Nej, mer än två liv hade inte heller M-ledaren Anna Kinberg Batra. Vid den tredje attacken, som inleddes bara i början av den här veckan, var inte heller hon osårbar. Och vid en presskonferens på fredagen meddelade hon sin närmast ofrånkomliga avgång.
Det var dock en på många sätt stridslysten M-ledare som inledde. Detta med ett tal värdigt en stark, kommunikativ och övertygande partiledare. Kanske det bästa hon hållit. Ett tal som nästan lika gärna kunde ha lett fram till beskedet: ”Jag tar kampen, kom an ni som vill göra mig äran stridig”.
Men så var det inte. Även om hon, vilket hon hävdade, skulle ha kunnat vinna en partiledaromröstning om den hållits på torsdagen, skulle en fortsatt strid ha skadat partiet oerhört.
Kinberg Batra betecknade den interna diskussionen som ett ”självskadebeteende”. Det ligger mycket i detta. Hon skulle ha kunnat tillägga att grunden för detta är de fantomsmärtor som många känt över att partiet i det närmaste halverats sedan storhetstiden under Reinfeldt. Ett förhållande som känns igen från Centerpartiet på 1980-talet och som då ledde fram till att Thorbjörn Fälldin ”fick foten”.
En ytlig betraktelse ger vid handen att M:s problem inleddes när Kinberg Batra i januari, helt förkastligt, öppnade för samarbete med SD. Ett parti med rötterna i odemokratiska och bruna strömningar. Visst, efter detta började M-ledarens akuta problem där M-sympatisörer som ogillade hennes ställningstagande i många fall gick till C och och de som i och för gillade det hellre gick till originalet, SD.
Men grunden till det som nu hänt ligger mycket längre tillbaka. Det kan till en del spåras ända till det uttalande som Anna Kinberg Batra gjorde om ”smarta stockholmare” under sina tidiga politikerår. Efter den ”skandalen” formades hon till den räddhågsna, till synes oärliga och i varje fall väldigt kontrollerade politiker som många sedan haft svårt att gilla.
En annan del av förklaringen ligger hos företrädaren Fredrik Reinfeldt. Under senare delen av hans år som partiledare upphörde nästan all politikutveckling. Det var regeringsmakt och försiktighet framför allt. Reinfeldt var ingenjör bakom Decemberöverenskommelsen som inte ens var förankrad i riksdagsgruppen. Kritiken mot denna, i kampanjliknande former, och den debatt om att fälla regeringen som följde, spillde över på Anna Kinberg Batra och förmörkade hennes partiledartid.
Tränarbyte i ett fotbollslag leder ibland till framgång trots att det i princip är samma spelare och liknande taktik man följer. Så kan det, i varje fall kortsiktigt, bli också för Moderaterna. Men i längden räcker det inte. Där måste partiet bestämma sig för om man ska vara ett öppet, globalt, välkomnande och liberalt parti, eller ett konservativt, invandringskritiskt och nationalistiskt. Så Moderaternas problem är absolut inte lösta med Anna Kinberg Batras avgång.
