Missnöje ledde till Obama och Trump

Obama vände sig till dem som lite har, likaså försökte Trump vara en för dem som känt sig bortglömda.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Krönikan 8/11. I lördags var det tio år sedan Barack Obama vann sitt första presidentval. Tillsammans med vice-kandidaten Joe Biden vann de över republikanska presidentkandidaten John McCain med 10 miljoner fler röster i reellt röstantal (eller med 365 mot 173 elektorsröster från delstaterna). Jubelskarorna var många och högljudda inför det historiska valet. Obamas presidentskap blev och är fortfarande en symbol för jämlikhet, globalt samarbete och öppenhet. Tio år senare har USA en president som är allt annat än liberal. Problematiken är dock fortfarande den samma – amerikaner är trötta på den ökande ojämlikheten.

Forskare på Stanford och Harvard presenterade tidigare i år en rapport om social mobilitet (The Equality of Opportunity Project). Siffrorna är dystra för afroamerikaner som är samhällets förlorare i inkomst och levnadsstandard. Det som kanske är mest slående är att i 99 procent av amerikanska bostadsområden tjänar afroamerikanska pojkar mindre än vita pojkar som växte upp i en familj med jämförande inkomst. Trots att pojkarna har bott i samma område och i samma skola kommer den ena tjäna mer än den andra. Forskarna slår fast att klasskillnader inte enskilt kan förklara den sociala klyftan mellan vita amerikaner och afroamerikaner.

ANNONS

Samtidigt finns den andra bilden av ett USA i brinnande högkonjunktur. Landet har tagit sig upp och vidare bort från finanskrisens skyhöga arbetslöshet och låga dollar. Amerika är rikare än någonsin och som grädde på moset finns en nonchalant president som inte hymlar med skrytet. Rikedomen har tillsammans med en trumpsk nostalgi spätt på protektionistiska strömningar.

Vi är många, särskilt i Sverige som undrade hur amerikanerna kunde gå från Obama till att senare välja Trump till efterträdare. Obamas presidentkampanj stödde sig på idéer om ett jämlikare samhälle, för alla. Trump ville återuppliva en svunnen tid. Det som förenar dem är inte deras politik eller ideologi. Trumps kampanj mot invandrare, homosexuella och transpersoner rimmar inte väl med Obamaadministrationens rättvisepatos. Det finns få presidenter i närtid som är så olika som Trump och Obama, men likväl har de förvånande nog en gemensam nämnare.

Kort och gott kan de tio åren summeras till en jämlikhetskamp som gått från radikal förändring till glorifierad nostalgi. Obamas jubelskaror för förändring har gått till Trumps hyllningskörer för skydd mot förändringar. Obama och Trump är varandras politiska motsatser, men båda menade sig vara män av folket. Trots den kontrasterande politiken blev de valda med en önskan om att synliggöra dem som inte känner att de kan påverka.

ANNONS

Obama vände sig till de som lite har, likväl försökte Trump vara en (om än populistisk röst) för de som känt sig bortglömda av det politiska etablissemanget. Ty den amerikanska drömmen är fortfarande en dröm för många amerikaner och det är den frustrationen som styr röstandet från Obama till Trump. Om vi förstår missnöjet kommer vi också att förstå amerikansk politik – då som nu och imorgon.

ANNONS