I Sverige finns sedan riksdagen för drygt 20 år sedan beslutade att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk, fem olika grupper som räknas som nationella minoriteter. De är samer, sverigefinländare, judar, romer och tornedalingar och språken samiska, finska, jiddish, romani och meänkieli. Människor tillhörande de nationella minoriteterna har särskilda rättigheter, både i landet som helhet och i än högre grad på de platser som är utsedda som särskilda förvaltningsområden för finska, meänkieli och samiska.
Ibland ifrågasätts att just dessa fem grupper har en särställning och varför inte till exempel arabiska eller somaliska som också många talar, omges av samma rättigheter. Men det är egentligen inga konstigheter. För att kunna räknas som en nationell minoritet krävs att ett antal kriterier är uppnådda. Som att det handlar om en grupp som går att urskilja från majoritetsbefolkningen och som har en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den inte delar med andra. Samt att det finns långvariga och historiska band till Sverige, vilket gör att den kultur och det språk gruppen företräder i lika hög grad är en del av det svenska kulturarvet som Bellman, Åsa-Nisse och Idas sommarvisa.
De fem minoriteterna har alla varit en del av Sverige i hundratals år. Därför är det också naturligt att Sverige tar ett särskilt ansvar för att värna deras språk och kultur och se till att barn och unga ges möjlighet att utveckla det språk deras familjer har vid sidan om svenskan och som är en del av vårt lands historia.
Så ser det tyvärr inte ut trots fina ord och omfattande lagstiftning. I en aktuell rapport om minoritetspolitikens utveckling som Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget nyligen överlämnat till regeringen, konstateras att bristerna är stora. Särskilt fokus för rapporten har varit kommunernas och regionernas arbete sedan 2019 då lagen skärptes och uppgifter har inhämtats från ett flertal myndigheter och aktörer. Det utredarna kunnat se är att minoritetspolitiken i regel präglas av kortsiktighet i styrningen, både vad gäller uppdrag och finansiering. Även bristen på tillsyn är ett stort problem. Det finns till exempel få möjligheter för staten att följa upp om kraven på att nationella minoriteter ska ges möjlighet till inflytande eller att kommuner och regioner ska anta mål och riktlinjer för det minoritetspolitiska arbetet följs.
Kommuner som trots att de stolt tagit på sig rollen som särskilt förvaltningsområde, underlåter att erbjuda modersmålsundervisning eller gör det så krångligt att ta del av genom att lägga lektionerna under samma tid som andra lektioner eller i en annan del av kommunen så att familjer tvingas tacka nej, kommer ofta undan.
Så borde det rimligtvis inte vara. Den förstärkning av minoritetspolitiken för 2022-2024 som den förra regeringen lanserade och den nuvarande regeringen tagit vidare genom bland annat särskilda satsningar på den judiska gruppen måste få ett ordentligt genomslag.
Sverige måste vara stolt över hela sitt kulturarv och värna alla de språk som ingår, liksom de kulturer och traditioner som förts vidare mellan generationer. Utan det stöd som bland annat språkundervisning utgör, är risken stor att mycket värdefull kunskap går förlorad.
Under lång tid förvägrades samer och tornedalingar att använda sina språk i officiella sammanhang. Många sverigefinnar hånades och skämdes över att använda finska eftersom det sågs som fult och fattigt. Judar och romer har på olika sätt tillhört samhällets mest utsatta individer och tvingats dölja sin bakgrund för att bli accepterade. Ett mörkt förflutet som aldrig bör glömmas och som vi hela tiden måste anstränga oss för att komma bort ifrån. Det gör man inte genom att låta kommuner och regioner komma undan med att bedriva usel minoritetspolitik. Staten får inte stå och se på när de nationella minoriteterna utsätts för ännu ett svek.
