Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Jonas Sjöstedt (V) och Ali Esbati (V).
 Bild: Janerik Henriksson/TT
Jonas Sjöstedt (V) och Ali Esbati (V). Bild: Janerik Henriksson/TT

Richard Böhme: Min fiendes fiende röstar för min misstroendeförklaring?

Misstroendeförklaring är fullt klart månadens ord. Vänsterpartiets hot mot Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark är också anmärkningsvärt utöver det vanliga.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Det verkar vara oroliga tider för landets ministrar. Just som justitieminister Morgan Johansson (S) klarat sig undan en misstroendeförklaring, kan en riktas mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S).

Denna kommer dock från ett mer oväntat håll, och medan hotet om misstroende mot Johansson till största del skedde enligt konstens regler, hopar sig här frågetecknen.

Den här gången är det Vänsterpartiet som riktar anklagelsen. Man säger sig göra så för att man är missnöjd med reformeringen av Arbetsförmedlingen. Regeringen har nu två veckor på sig att avbryta den i enlighet med Vänsterpartiets krav, annars blir det misstroende. Lite av en politisk fångutväxling, Arbetsförmedlingen mot arbetsmarknadsministern.

Vänsterpartiet har nu för få mandat för att väcka begäran om misstroende på egen hand och det är inga naturliga samarbetspartners man måste vända sig till. Den koalition som krävs är en politisk mosaik bestående av V, M, KD och SD.

Detta är en konsekvens av det parlamentariska läget, när ingen tänkbar koalition kan få egen majoritet, är man utelämnad åt att bilda otänkbara.

Vad Vänsterpartiet nu måste övertyga M och KD om är att avsätta en minister på grund av en reform man till stora delar är för. Att det över huvud taget är möjligt är en konsekvens av Januariöverenskommelsen. Vänsterpartiet har släppt fram en socialdemokratisk regering som i mångt och mycket bedriver borgerlig politik.

Vad Vänsterpartiet nu kan utnyttja är den uppdämda frustrationen inom M, KD och SD över att inte ha lyckats fälla justitieministern. Berövade sin trofé ska de förmås att rikta misstroendevapnet åt annat håll?

Jimmie Åkessons motiv är heller inte mer raffinerade än ”vi vill avsätta alla ministrar som går att avsätta”, en motivering som i alla fall har fördelen av att vara fullständigt ärlig.

Moderaterna å sin sida stämmer visserligen in i V:s kritik om hur reformeringen av Arbetsförmedlingen genomförs, men gruppledare Tobias Billström erkänner också att ”där upphör möjligen också likheterna i det avseendet”.

Vad man hoppas med att uppnå med en misstroendeförklaring är däremot fortfarande oklart, trots att målet är helt uttalat. Jonas Sjöstedt (V) har sagt rätt ut att det är just hotet om misstroende som ska få regeringen att dra tillbaka förslaget. Om det verkligen kommer till en misstroendeförklaring, ja då har ju V spelat ut hela sin hand. Tror han att nästa minister inte kommer att genomföra reformen? Eller ska han fortsätta att avsätta arbetsmarknadsministrar i det oändliga?

Det går också att ha viss förståelse för Nordmarks egen kommentar, att reformeringen av Arbetsförmedlingen knappast kan komma som en nyhet för Vänsterpartiet, eftersom den ingick i den Januariöverenskommelse som ligger till grund för den nuvarande regeringen. Den som Vänsterpartiet har släppt fram. Glömde Sjöstedt bort Arbetsförmedlingen, när han skrev under det där pappret vi aldrig kommer att få se?

Även om hotet verkar föga genomtänkt så skulle det väl ändå svida för Socialdemokraterna och regeringen Löfven att bli den första att förlora ett statsråd genom en misstroendeförklaring? Och för Eva Nordmark personligen måste det väl ändå vara en katastrof? Inte nödvändigtvis. Om Riksdagen väljer att avsätta ett statsråd på så oklara grunder är det långt ifrån säkert att det är regeringen som får bära hundhuvudet i allmänhetens ögon.

Vad gäller Nordmark så har socialdemokrater, även de som verkligen tabbat sig, en märklig förmåga att kunna göra politisk comeback. Hur snabbt skulle det då inte gå för en (som socialdemokrat visserligen ovanligt färsk) som behöver gå utan att ha gjort något fel, som ett offer för det högre goda (regeringsmakten)?

Om Anders Ygeman kunde restaureras efter hela debaclet med Transportstyrelsen, då är Eva Nordmark tillbaka fortare än du hinner säga regeringsombildning.

Förutom att konsekvensanalysen verkar vara svag, så hotar Vänsterpartiets agerande också att devalvera misstroendeförklaringen. Om oppositionen ska väcka misstroendeförklaringar så fort de inte gillar regeringens politik, vilket man kan tycka borde ske relativt ofta, eftersom de just sitter i opposition, då rör vi oss så långt bort från rådande praxis att misstroendeförklaringen kommer att ha berövats all legitimitet och reducerats till ren partipolitik.

Bortom all taktik och beräkning kvarstår ändå en ofrånkomlig ironi. Misstroendeförklaringar har hittills väckts mot statsråd för att de anklagats för att inte göra sitt jobb. I Nordmarks fall är anklagelsepunkten tvärt om att hon har det.