Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Krisstödet måste gå till dem som behöver det, inte till artister med miljoner på bankkontot.
 Bild: Henrik Montgomery/TT
Krisstödet måste gå till dem som behöver det, inte till artister med miljoner på bankkontot. Bild: Henrik Montgomery/TT

Elin Larsson: Miljöpartiets felriktade kulturstöd

Det krisstöd som skulle täcka upp för inkomstbortfall inom kultursektorn har gått till artister med miljoner på kontot. Liksom andra stöd i samhället borde även krisstöd till artister vara villkorat och ta hänsyn till hur mycket eget kapital som finns sedan innan.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Sedan Coronapandemin slog till i Sverige med full kraft har JA-partierna så att säga fått tömma ladorna. Nio extraändringsbudgetar och otaliga krispaket för att rädda bland annat näringslivet, idrotten och kulturen.

Alla sektorer har drabbats hårt. Uppskjutna och inställda idrottsevent och slutspel, inställda konserter, matcher utan publik, nöjesfält som inte får öppna och så vidare. Listan över alla som drabbats på olika sätt är lång. I april meddelade kulturminister Amanda Lind (MP) att regeringen tidigarelägger det statliga kulturstödet. Därutöver tilldelades kultursektorn 500 miljoner kronor i stöd.

Därför är det anmärkningsvärt när Aftonbladet (25/6) rapporterar om hur flertalet av de artister som nu mottagit stödet inte verkar ha behov av det. Vissa har under 2019 dragit in stora summor pengar och har i eget kapital och i bolagen tillgångar på flera miljoner. Ser man till enbart bankboken torde alltså behovet av stöd vara lågt.

Konstnärsnämnden har delat ut bidrag till de artister som har drabbats av pandemins konsekvenser. Vanligtvis ger man stöd till konstnärlig fördjupning men nu handlar det om krisstipendier för att täcka upp för inkomstbortfall vilket innebär att stora artister som vanligtvis inte skulle sökt nu har sökt stöd och fått. För en artist som tidigare dragit in stora summor borde ett stöd på 15 000-50 000 kronor vara en droppe i havet som hade kunnat göra större skillnad i någon annans plånbok.

Ingen skugga ska falla över Konstnärsnämnden som beviljat bidragen, de har agerat helt i enlighet med det uppdrag de fått. Krisstödet skulle inte göra skillnad. Alla som drabbats av inkomstfall skulle behandlas lika och man skulle inte ta hänsyn till tidigare inkomst eller tillgångar. Felet ligger i hur Miljöpartiet har valt att diktera villkoren.

Hur stödet har utformats är beklämmande. En enskild person som är i behov av försörjningsstöd behöver först uttömma alla möjligheter till att försörja sig själv. Det kan handla om egna tillgångar i form av sparade pengar eller en fastighet, inkomst från en sambo eller möjligheten till att ta del av samhällets övriga försörjningsbidrag som föräldrapenning eller a-kassa. Till viss del slår det fel, den som kanske hade kunnat komma på fötter igen med bara ett litet stöd tvingas länsa sparkontot, men att var och en har ansvar för att försörja sig själv är inte en orimlig utgångspunkt. Men om vanliga personer tvingas se över alla sina tillgångar och möjligheter till inkomst innan de får hjälp, varför ska inte detsamma gälla kulturpersoner?

Vi har sett otaliga exempel på hur företag, artister med flera ställer om och gör vad de kan för att få in pengar. Det borde man man kunna kräva av hela kultursektorn.

Gör om gör rätt Amanda Lind.