Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Katarina Erlingson: Många orsaker till låg ekoandel i Halland

Ledare 17/8. Andelen ekologiska jordbruk i Halland är låg jämfört med andra delar av landet. Det visar Kravs ekorankning som bygger på statistik från Jordbruksverket. Elva procent av jordbruksmarken i länet är ekologisk och när det gäller djurproduktionen är andelen 16 procent. Det medför att Halland hamnar på sjuttonde plats av 21 län.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Bild: Fredrik Sandberg/TT
Bild: Fredrik Sandberg/TT

Länet som toppar är Värmland där motsvarande siffror är 31 procent gällande marken och 38 procent när det gäller djurhållningen. Den stora skillnaden mellan länen kan man förstås förfasa sig över och ha svårt att förstå. De övriga som hamnar långt ner på listan är också jordbrukslän, som Skåne och Kalmar län.

Vad kan det bero på, Anders Richardsson, ordförande för LRF Halland?

-En anledning är troligen att avkastningen på mark i södra Sverige är högre och därmed blir markpriserna högre. Det i sin tur gör att det företagsekonomiska perspektivet blir tuffare, säger Anders Richardsson.

Han ser också att det är en bristande signal från marknaden, det finns alltså inte en tillräcklig efterfrågan. De omfattande detaljreglerna gör det dessutom inte enkelt att bli Krav-bonde. Å andra sidan är kunden som köper ekologiskt ofta beredd att betala mer för produkten. Frågan är hur styrd konsumenten är av de miljömärkningar som finns; väljer man efter märke eller väljer man efter något helt annat, kanske närhet?

Ekologiskt kan betyda olika saker eftersom det finns flera märkningar. Förutom Krav finns det en EU-ekologisk märkning. Det finns också märkningar för fisk och kvalitetsmärket Svenskt Sigill för att nämna några. Dessutom finns ett antal märkningar som är miljöinriktade. Det viktigaste är kanske inte en märkning utan att konsumenten känner sig trygg med att maten är bra och nyttig. Kan man lita på att maten är hållbart odlad borde det inte behövas en särskild märkning, men det kräver troligen en tillit och närhet till odlaren.

Riksdagen har satt upp mål att minst 60 procent av den mat som köps in till den offentliga sektorn ska vara ekologisk. Här vilar ett stort ansvar på kommuner och regioner att göra relevanta upphandlingar. Genom okunniga upphandlingar är risken uppenbar att man till exempel får in ekologiska tomater från Nederländerna i stället för tomater som är odlade på ett hållbart sätt i närheten, men utan certifiering. Eller ekologiskt kött från Sydamerika i stället för omärkt kött från Sverige. Alltför ofta handlar tjänstemän i en liten kommun upp enligt enklast möjliga modell. Här har regeringen och deras myndigheter fortfarande mycket kvar att göra för att informera och underlätta.

Ekologisk eller konventionell odling och produktion är en het potatis. Här finns nästan religiösa uppfattningar om vad som är rätt och fel. Pragmatiskt styrda odlare vågar knappt sticka ut hakan. Mycket kring reglerna handlar om vilken gödning som är godkänd. Är konstgödsel så farlig som den kan verka i vissas ögon och är stallgödsel så bra? Som så mycket annat är frågan komplex och beror på många olika parametrar. Det finns nuförtiden ny teknik som kan mäta innehållet även i stallgödseln så att den går att använda mer punktinsatt. Det handlar också om från vilket djur gödseln kommer. Hästgödsel kan till exempel ha spår av antibiotika, vilket förstås inte fungerar i en ekologisk produktion.

Certifieringen kan i sig själv vara både kostsam och byråkratisk, vilket kan göra att bonden avstår från att dra igång den omfattande processen. Samtidigt är det förstås viktigt att man kan lita på certifieringar som görs, så kontrollen och reglerna måste vara hårda.

Frågan är också var gränsen går för det som är mest hållbart. Konventionella odlare kan dra sig mer och mer åt det hållbara hållet och använda mindre vatten och minsta mängd nödvändig gödning. Ekologiska odlare kan hålla på med stordrift som kanske utarmar jorden på sikt.

Överhuvudtaget kräver odling en djup kunskap, den gamla bondepraktikan är knappast något att hålla sig i längre.

Det är olyckligt om det grävs skyttegravar kring vem som producerar mest hållbart och här är det viktigt att forskningen hänger med så att diskussionen kan vara kunskapsbaserad och inte känslostyrd. Politiken måste ta det ansvar som krävs för att ge rätt förutsättningar för ett hållbart jordbruk.