Människan bakom statyn bör spela roll

Det är historielöst att blunda för att statyförflyttningar också är en del av historien.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Att slå mynt av en skör kvinna, att sälja henne utan hänsyn, är brutalt. Men rätt förpackat kan tilltaget ändå bli viralt, till såväl de symboltörstandes som skulptursäljarens förtjusning. Som i fråga om de ”tantstatyer” som finns i Alingsås och Varberg.

Det sorgliga är att den nakna sanningen i den stunden uppenbarligen blir lika ointressant som sanningen om väldigt många andra avbilder. Folk vill se den tillrättalagda myten bakom mannen eller kvinnan, inte den verkliga människan.

För att äga sin historia och uppmuntra till idolisering har såväl kungar som diktatorer gärna låtit förevigas av konstnärer – inte sällan redan under sin livstid. Så kunde exempelvis Stalin och Lenin bli posterboys i gaturummet – ända tills förtryckta/ ockuperade befolkningar reste sig och välte allt. Statyer av diktatorerna vandaliserades eller omplacerades till statykyrkogårdar.

ANNONS

Med få undantag ifrågasätter vi väl i dag exempelvis balternas rätt att, i samband med befrielsen, göra sig av med förhatliga monument?

Den saken bör vi hålla i huvudet när dagens statydebatt rasar. Att vilja slippa konfronteras med ett monument över mordiska potentater är mänskligt och förståeligt. I synnerhet om nedrivarna är ättlingar till offren.

Skall allt flyttas, skall gamla kungar rivas ned från sina bronshästar, det är ju att censurera historien? säger vissa debattörer.

Det är både sant och osant. Många är det människor som vandrat förbi statyer över mäktiga män som beskrivits som generösa donatorer – utan att inse att den avbildade hade byggt sin förmögenhet på andra människors blod. Den generöse donatorn var kanske även en smutsig slavhandlare – men om den saken har det talats tyst. Precis som Sverige exempelvis sällan talar om de år man höll sig med slavkolonial verksamhet. Vi pratar ofta om teaterkungen, men ytterst sällan om Gustav III:s ambitioner att stärka statskassan med slavhandel.

Att välja att bara visa det ärofyllda men tona ned det smutsiga, är också ett slags censur och historierevision. Liksom det är historielöst att blunda för att statyförflyttningar också är en del av historien. Intet av det raseri mot statyer vi ser nu är särdeles nytt eller unikt.

ANNONS

Så vad skall vi göra? Ta bort allt och ersätta det med okontroversiella avbildningar av söta katter? Naturligtvis inte. Ormar, gamar och hyenor kan också ha sin plats i gaturummet – om vi ser till att berätta hela sanningen. Allt handlar om balans och en rimlig respons från fall till fall.

Att byta ut ett monument över förtryckare för att ersätta den med en ofrivilligt avbildad kvinna – som tidigt tog sitt liv efter år av psykisk ohälsa – är dock absurt och respektlöst. Det är att säga att Danuta Danielssons verkliga liv och familjs önskemål inte spelar någon roll. Det är att säga att de är obetydliga människor som rika donatorer och kommersiella konstnärer är i sin fulla rätt att köra över.

ANNONS