Ledare 28/4. Minns ni när en friskola i Falkenberg släpade kommunen inför rätten för att kräva mer rättvis resursfördelning? Minns ni när förvaltningsrätten delvis gav friskolan rätt?
Om inte så låt påminna om det. Det hände alldeles nyligen. Och exemplet är högst relevant för den debatt om skolvalet som rasar sedan ännu en statlig utredning presenterats. Ett bärande tema i diskussion är nämligen att friskolorna överkompenseras.
Exemplet från Falkenberg visar på att förhållandet lika gärna kan vara det motsatta. Det hade friskolornas dåvarande rektor ingående kunskap om. Han hade tidigare varit chef för barn- och utbildningsförvaltningen och visste därför att kommunen missat att låta friskolor ta del av vissa extramedel. Pengar de borde ha haft rätt till.
Fler friskolor, i andra kommuner, har på senare år insett att det finns orättvisor i systemet som gör att de har dragit ett kortare strå. Men det är inte något som lyfts fram i den utredning om en mer likvärdig skola som nu har presenterats. Där pekas det i stället på att resursfördelningssystemet är mer generöst för friskolor, bland annat för att kommunerna har en ”skolpliktskostnad”.
Det är dock en analys som såväl politiker som akademiker och skolföreträdare lär tvista om - inte minst mot bakgrund av att de kommunala erfarenheterna skiljer sig åt.
Hur stor påverkan resursfördelningen har haft kan utredarna dessutom inte slå fast. Istället konstateras att skolans verksamhet är komplex och att många olika faktorer tillsammans avgör vilka resultat som eleverna når.
Att friskolorna förvärrar segregationen tycks dock utredaren vara helt säker på. Även det påståendet känns igen. Inte minst som det har upprepats till leda. Men det gör det inte till en absolut sanning. Återigen är verkligheten mer komplex.
Den svenska skolan var nämligen otvivelaktigt som mest segregerad före det fria skolvalets tid. Då styrdes skolplaceringen enkom av var barnen bodde. Effekterna blev därefter.
Skolvalet har förändrat den saken. Friskolornas geografiska upptagningsområde är större och de samlar elever från olika delar av en kommun. Dessutom har skolvalet satt stopp för den tragiska inlåsningseffekt som förr gjorde att barn som for illa i sin skola inte hade minsta chans att fly.
Det betyder inte att allt är väl med systemet. Kontrollbrister har inneburit att undermåliga skolor har kunnat drivas vidare alltför länge. Och underutnyttjandet av möjligheten att faktiskt träffa aktiva val är ett bekymmer. Det betyder att unga människor från studieovana hem inte tar/får chansen. Det gör att en del friskolor får fler elever från skolengagerade familjer. Det bidrar till en mer studiestimulerande miljö på vissa skolor.
Orättvist, säger någon. En bärande filosofi i vissa kretsar har varit att bara barn med talang för idrott eller musik är berättigade att söka sig till skolor som ger dem en bättre chans att blomma ut. Att barn med ”läshuvud” skall ges samma chanser har uppfattas, i vänsterled, som skumt och osunt. Det har till och med funnits en uppfattning att exempelvis duktiga tjejer har ett slags plikt att agera ”kuddflickor” för stökiga barn. Att det finns något sorgligt över sådana vingklippningsstrategier säger sig självt.
Trösten med den senaste utredningen är att den inte föreslår att all valfrihet förbjuds. Sverige ska inte tvinga utbildningsväsendet gå kräftgång med vinstförbud. Och det finns oerhört goda skäl att öka chanserna för de elever som behöver skolan bäst - det kompensatoriska uppdraget sviks på flera håll. Det är ett problem som det råder bred politisk enighet om att vi måste hantera.
För de svagaste eleverna behövs åtgärder så att skolan verkligen kan ge dem den chans i livet som vi förväntar oss att den skall. Men att problemet skulle lösas exempelvis genom att friskolorna åläggs att lotta in elever i stället för att man reformerar kösystemet är en märklig idé.
