Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den så kallade ”kirurgens bild”, En leksaksubåt med ett modellerat ormhuvud. Bild: TT

Loch Ness berättar om mer än bara odjur

Man hittade inget odjur, den här gången heller. Loch Ness behåller alltjämt sin mystik men kanske erbjuder sjön svar på andra frågor än de vi brukat ställa.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Återigen har det bedrivits omfattande undersökningar i Loch Ness, återigen har Nessie lyst med sin frånvaro. Det är en nyazeeländsk forskargrupp som just avslutat sitt projekt. Professor Neil Gemmel från University of Otago, som lett studien, verkade ändå mycket nöjd. Även utan odjur har man varit mycket framgångsrik.

Studien, som är den största av sitt slag, har gått ut på att samla in så kallat e-DNA (av engelskans environmental DNA) från sjön. Det kallas så eftersom det rör sig om DNA som organismer på olika sätt utsöndrat, och alltså finns runt omkring i omgivningen. Metoden är ett smidigt sätt – inga djur behöver ju fångas in – att inventerar vilka arter som finns i ett område och bevaka exempelvis om den biologiska mångfalden skulle vara hotad.

När nu vattenproverna analyserats ser man spår av en stor artrikedom. Mindre förvånande är spåren av spigg, men man har även hittat DNA från badande hjortar, grisa och förstås, människor. Inga spår syntes däremot till från flera av de vanliga odjurskandidaterna som sälar, hajar, krokodiler eller mångas favorit, plesiosaurier, marina kräldjur allmänt betraktade som mycket utdöda.

Det enda överraskningen var egentligen den stora mängden ål-DNA. Att det finns ålar i Loch Ness är sedan tidigare bekant men fynden tyder på ett oväntat stort bestånd. Här erbjuder Professor Gemmel en förklaring till monstret, det kan alltså röra sig om spåren från en väldig ål. Ja, eller flera stycken mindre. Han vidgår att de största ålar som fångats inte ter sig särskilt monstruösa.

Syftet med undersökningen var heller aldrig att hitta Loch Nessodjuret. Professor Gemmel erkänner gärna att han använt själva monstret som bete. ”Jag använder skamlöst monstret som ett sätt att skapa intresse så att jag kan tala om den vetenskap jag vill tala om”. En slug men välmenande folkbildare helt enkelt, som förstår vikten av en god berättelse också i vetenskapliga sammanhang.

Myten om Loch Nessodjuret går i olika varianter mycket långt tillbaka. Från medeltida legender till den moderna medieålderns sensationer. Myten fick ett extra uppsving i början av 1900-talet, mycket på grund av de förbättrade kommunikationerna i området. Den bild från 1934, som blivit känd som ”kirurgens bild”, bevisades vara ett falsarium först på 1990-talet.

Viljan att se, viljan att tro är mycket stark och till och med premiärminister Boris Johnsson kommenderar forskarnas upptäckter med att han fortfarande ”längtar efter att tro”.

Det är nu inta bara längtan efter barndomens fantasivärld som Loch Nessodjuret tillfredsställer. Idag utgör det också en viktig inkomstkälla i form av turistintäkter. Den närbelägna byn Drumnadrochit huserar inte mindre än två olika turistattraktioner, och man drar möjligen en lättnadens suck över att Professor Gemmel säger att han inte fullständigt kan motbevisa förekomsten av ett monster.

Gränsen mellan harmlös folktro och skadliga konspirationsteorier är nu inte helt glasklar. Tron på ett sjöodjur skadar ingen men börjar du tro att myndigheterna och akademin döljer förekomsten av ett kan du strax börja undra vad mer de döljer.

Kraften hos en god berättelse kommer alltid att äga sin tjusning och kan användas till mycket gott. Vi gör dock klokt i att komma ihåg att det ibland bara rör sig om just en berättelse.