Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

STOCKHOLM 20211130Statsminister Magdalena Anderssons regering fotograferad på Lejonbacken frmför Riksdagshuset.Foto: Pontus Lundahl / TT kod 10050 Bild: Pontus Lundahl/TT
STOCKHOLM 20211130Statsminister Magdalena Anderssons regering fotograferad på Lejonbacken frmför Riksdagshuset.Foto: Pontus Lundahl / TT kod 10050 Bild: Pontus Lundahl/TT

Maria Haldesten: Lite surt för Halland att gå miste om minister

Kompetens är det viktigaste. Men visst spelar representativitet roll - som när glastak krossas.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

En drograttfylla, ett prekärt läge - och Halland förlorade sin röst i regeringen. Jennie Nilsson avgick för att rädda Stefan Löfvén. Och någon come-back i Anderssons team fanns nog aldrig på kartan. Inte för att landsbygdsministern gjort sig omöjlig på sin post. Tvärtom. Men vem skulle fylla hennes riksdagsplats? En hallandspolitiker som gett den illa ansedda "efterdrogningen" ett ansikte? Knappast.

Istället gick den viktiga posten till Anna-Caren Sätherberg från Åre. Hon beskrivs, av jämtländska företrädare för LRF, som en person med god insikt om landsbygds- och glesbygdsfrågor.

Så det spelar kanske mindre roll varifrån hon kommer? Kompetensen är väl viktigast?

Självfallet. Men samtidigt vet varenda lokaltidning betydelsen av det där med representativitet. Inför regeringsbildningar är strävan att söka ministerämnen från hela landet en grej. Precis som det är en grej vilket kön statsministern har. Eller att den nya regeringen innehåller en transperson.

Ända sedan det stod klart att Magdalena Andersson skulle komma att leda landet har ljudet från det där krossade glastaket varit omöjligt att bortse ifrån. Den välutbildade politikern har inte gått från finansminister till statsminister för att hon är kvinna. Men att hon är det gör henne historisk - och feminister från vänster till höger ser skäl att glädjas över detta.

Att Magdalena Andersson skulle bli en S-variant på Mutti Merkel – och på sikt lyckas sy ihop en bred koalition över blockgränsen – vore sannolikt för mycket begärt. Hennes statsministertid lär bli skakig och kanske ganska kort.

Men ändå. Nu har en kvinna blivit landets statsminister även i Sverige - som är sist ut bland grannländerna. Det finns en signalverkan i detta - precis som de flesta ser betydelsen i att en transkvinna tar över de viktiga skolfrågorna. Att hon är en erfaren rektor är förstås det viktigaste, det allt annat överskuggande. Men signalen hörs.

En annan signal som hörs - och överraskar – är att Jeanette Gustafsdotter tar över som kulturminister.

På vissa kulturredaktioner hörs ett svagt missnöje. Hon har ingen frisyr som kan slå Kultursverige med häpnad. Och hon hade nog inte gjort entré på Nobelfesten i en klänning av papper ens om det blivit en fest - även om har ett nyblivet partimedlemskap gemensamt med Alice Bah Kuhnke.

Den air av konstnärssjäl som en del Kulturskribenter ser sig sakna, kompenserar Jeanette Gustafsdotter dock med råge genom andra erfarenheter och kunskaper från mediebranschen och museivärlden.

Gustafsdotters långvariga engagemang i yttrandefrihetsfrågor går inte att ta miste på. Och det spelar roll. Vi lever i en tid där hoten mot pressfriheten växer, och då viljan att bannlysa viss konst ökar - också i vårt närområde. Det är viktigare en någonsin med en minister som ser och förstår detta.