Det finns logik i att asylboenden behöver stängas när antalet asylsökande minskar och därmed behovet av platser. Men det finns också en logik i att människor, inte minst barn, som ständigt rycks upp från platser där de börjat känna sig trygga räknas till det som kallas inhumant. Det finns också en logik i att dessa upprepade flyttar försämrar möjligheten till integration.
När nu Migrationsverket bestämt sig för att stänga ner asylboendet Lia Hof framstår de ännu en gång som en av Sveriges osmidigaste organisationer. Vi är högst medvetna om att detta verk under de senaste åren haft väldigt mycket på sitt bord att hantera. Men i jämförelse med hösten 2015 är de sedan ett tag tillbaka trots allt inne i en helt annan fas som borde göra det rimligt att hantera nedläggningar med bättre framförhållning.
Om och när beslut om nedläggningar presenteras är det åtminstone rimligt att i samma andetag kunna meddela de boende om vart flytten ska gå, det hade visat på ett visst mått av professionellt agerande. Inte minst hade det kunnat bidra till lite mindre oro för de människor som nu känner sig stressade av vad som komma skall.
Men signalen om ifrågasättandet av denna hantering av människor ska inte enbart riktas till ett statligt verk. Signalen ska sändas till regeringen som tillåter detta förfarande. Många fina ord har uttalats om att ”kraftsamla”, ”hjälpas åt”, ”förbättra integrationen” och så vidare. Ord är bra, men när man själv sitter på makten och därmed har tillgång till verktygslådan ska man för det första se till att verktygen är många och inte minst de rätta. För det andra gäller det att se till att verktygslådan hamnar där den ska vara – i verkstan så att ord blir till handling.
Att Lia Hof med kort varsel ska stängas ner blir nu bara ytterligare ett tydligt exempel på hur det svenska flyktingmottagandet sätter käppar i sina egna hjul: när barn börjat komma in i skolan, börjar hänga med i språket, fått vänner, då är det tydligen dags att rycka upp dem från den trygghet de börjat känna. När vuxna fått jobb och därigenom börjat komma in i samhället, då är det dags att rycka upp dem så att de får försöka börja om på nytt.
Den 1 maj lät statsminister Stefan Löfven klargöra att han ”blir förbannad på riktigt” när det gäller brottsligheten som inskränker vår frihet. Vi är många som kan instämma i att vi också känner på det viset, även detta är en viktig fråga. Men vi är många som också tycker att det vore bra om statsministern kände lika stark upprördhet över att staten genom Migrationsverket fortsätter att själva bidra till att försämra integrationen, för det är inte hållbart nu och absolut inte på sikt. Och händer det inget, Stefan Löfven, då är vi många som kommer känna oss besvikna – på riktigt.
