Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
A man dressed in a T-shirt with a portrait of Felix Dzerzhinsky, the founder of the Soviet secret police, holds a candle at a monument outside the former KGB headquarters in Moscow, Russia, Monday, Oct. 29, 2018, in an annual commemoration of the victims of purges under Soviet dictator Joseph Stalin. The monument is a large boulder from the Solovetsky islands, where the first camp of the Gulag political prison system was established. (AP Photo/Alexander Zemlianichenko) Bild: Alexander Zemlianichenko

Maria Haldesten: Leninpriset – en taskspark mot diktaturens offer

Tyrannpriset, som presenterades dagens efter minnesdagen, är en pinsam påminnelse om den förnekelse av folkmord som alltför många ägnar sig åt.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Hon står vid Donau, en liten mager flicka. Hungern river i magen. Plötsligt smyger en barmhärtig förbipasserade en brödbit till flickan. Frestelsen att moffa i sig direkt är säkert stor. Men flickans mamma viskar ett råd:

– Krama sönder den i din ficka och så smyger vi små,små smulor i munnen.

Annars hade brödbiten, på ett ögonblick, kunnat gå förlorad när andra svältande kastade sig fram.

Mamman och flickan vet inte om de skall överleva dagen. En efter en i gruppen av judar skjuts ihjäl där de står vid kajen. De döda slängs i den mörka floden. Men när kvällen kommer står de kvar, lilla Anna och hennes mamma.

– Kanske tröttnade soldaterna, kanske tog kulorna slut, säger Anna Szilas Hedman från scenen på Varbergs teater.

Soldaterna, den dagen, var nazister. Men den ena sortens förtryckare skulle snart följas av en annan.

Anna Szilas Hedman konstaterar att hon är en av de dubbelt drabbade. Först av nazisternas judeförföljelse, sedan av kommunismens förtryckardiktatur.

Tack vare att hon överlevde båda, kan hon vittna för oss.

– Jag klarade mig väl för att jag var duktig på gymnastik, sånt gillades av Sovjet, berättar hon.

Andra var inte så lyckligt lottade. Östeuropeiska judar som kommit undan Hitlers koncentrationsläger, skulle komma att skickas till sådana sovjetiska koncentrationsläger som Lenin startade.

Inte för att den ryske ledaren var först med den sortens institutioner, de hade satts i system på fler håll i världen. Men att den sovjetiska lägerverksamheten tidigt väckte en viss tysk politikers intresse finns det historiska belägg för. Detsamma gäller kommunisternas djävulusiska pakt med nazisterna – som inkluderade diktaturernas uppdelning av länderna i Östra Europa.

Om det var Anna Szilas Hedmans färdigheter som gjorde att hon klarade sig undan deportation nummer två, eller ännu en lycklig slump, kan förmodligen ingen säga säkert. Det vi vet är att många andra av Östeuropas invånare – däribland många judar – mötte slutet i Gulag.

Att den paranoide och galne Stalin kom att stämpla många judar – som han kallade ”kosmopoliter” som statsfiender – är väl belagt. Minnet från andra världskriget hade knappt hunnit kallna innan en ny våg av antisemitism sköljde över de sovjetiska unionsländerna.

Men den redan avlidne Lenin kan väl inte lastas för Stalins brott? invänder kanske någon. Då ska vi komma ihåg att den röda terrorn i allra högsta grad även var Lenins. Systematiska utresningar var en metod till att tillskansa sig och befästa makt – en metod som kommunisterna tidigt utvecklade till förfining.

Om ett antal veckor skall Varbergs teater åter fyllas av folk – denna gång för att det skall delas ut ett pris till en massmördares ära.

”Finns för all del mer och annat att säga om grumliga vatten och ovilja att lära av historien än vad som varit på tapeten i svensk debatt de senaste dygnen.”

Så skrev författaren och kulturskribenten Hynek Pallas så snart nyheten om årets Leninpris kablats ut. Mottagaren är en ”jätteglad” Kajsa ”Ekis” Ekman.

Hynek Pallas, med flera, påtalade det bisarra i att debatten om det priset knappast skulle skapa samma storm som den kring ”årets svensk”.

Tillåts Leninpriset passera med en trött blick för att folk inte orkar hålla två tankar i huvudet samtidigt?

”Att kommunismens offer inte får tillräcklig uppmärksamhet och att dess bödlar stundom glorifieras är både historielöst och sorgligt. Det är som att historien, förbrytelserna och de släckta människoliven inte riktigt tas på allvar. ”

Så skrev dåvarande demokratiminister Birgitta Ohlsson (L). Det var i samband med att hon gav Forum för Levande Historia ett kompletterande uppdrag – att samla ögonvittnens berättelser om brott mot mänskligheten även under kommunismen.

Att underlåta att ta kommunismens brott på allvar är en skam. Att dela ut Leninpriset är en taskspark – inte mot makten som prisgeneralen vill sälja det som – utan mot offren.

Om några månader står en yngre kvinna på Varbergs teaters scen. Kommer hon att tralla iväg med ”blodspengarna” utan att ägna Anna Szilas Hedman en tanke? Alltför mycket talar för det.