Det är nästan som om det är inlärt. Att anpassa sig efter män har vi gjort sedan vi placerades likt en kudde mellan de två bråkiga killarna i första klass. Epitetet “duktig flicka” tilldelades oss som enbart försökte överleva i en miljö där vi förväntades ta mer ansvar än pojkarna på lektionstid.
År 2017 skrev journalisten Gemma Hartley i Harper’s Bazaar om så kallat “känslomässigt arbete”. Artikeln följdes upp av boken “Fed up” och skapade en debatt om hur kvinnor som på pappret har lika hög sysselsättningsgrad som sin manliga partner tvingas anta rollen som hushållets projektledare - köpa svärmors födelsedagspresent, packa barnets gympapåse, planera inköp. Samtidigt lider männen av total avsaknad av initiativförmåga till sådant som kräver extra känslomässig eftertanke. Hartley skriver att kvinnor tränats hela livet i att ta känslomässigt ansvar.
Jag upplever det som att unga kvinnor i min generation har blivit allt mer medvetna om sina gränser. Vi diskuterade hur männen i programmet “Gift vid första ögonkastet” hade otroligt svårt att prata om känslor med sina fruar. Vi skakade på huvudet åt mannen i Lyxfällan som tyckte sig utföra effektivt hushållsarbete då han stod och väntade på att tvättmaskinen skulle sluta snurra. På instagramkontot @mansbebisar förenas kvinnor i en gemensam frustration och delar anonyma vittnesmål från den bittra verkligheten.
Vi ifrågasätter det faktum att “duktig flicka”-mentaliteten följer med oss in i arbetslivet såväl som i familjebildningen. Förväntningarna på pojkarna förblev låga, ända upp i vuxen ålder.
Den lata mannens lathet gynnar inte enbart honom själv. Den sänker ribban för alla andra män och gör det inte speciellt svårt att vara en “duktig” man (långt ifrån lika svårt som att vara en duktig flicka). Som ett resultat av detta hyllar vi närvarande fäder som om det vore en bedrift att gå till lekparken med sin avkomma. Vi förväntas bli tårögda när pojkvännen bokat tvättid. Stående ovationer när den manlige kollegan fyller på mjölk vid kaffemaskinen, även om han misslyckats med att ställa fram det laktosfria alternativet - det är ju tanken som räknas!
Det är inte lätt att diskutera sådana jämställdhetsproblem som inte är kvantifierbara. Föräldraledighet kan delas jämnt, könsfördelning på jobbet kan redovisas, men hur definierar och mäter vi “emotionellt arbete”? En sak som är säker är att kvinnor blir allt mer medvetna om den omöjliga balansgång som det innebär att lyckas vara projektledare på jobbet såväl som i hemmet.
Det brukar sägas att det bakom varje framgångsrik man finns en kvinna - hon som underlättar genom att ta hand om hemmet och utföra det emotionella arbetet. Bakom varje framgångsrik och lycklig kvinna gömmer sig förmodligen inte en man, utan en kvinna fri från den late mannens grepp.
