Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stefan Löfven, statsminister igen. Bild: Ali Lorestani / TT
Stefan Löfven, statsminister igen. Bild: Ali Lorestani / TT

Richard Böhme: Löfven III blir en skakig uppföljare

Stefan Löfven röstades planenligt åter in som statsminister. Vad hans regering däremot kan åstadkomma är ett problem som alltjämt skjuts på framtiden.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 8/6. Det blev ingen överraskning, ingen vändning i sista minuten. Dramat avlöpte enligt manus. Stefan Löfven blev under onsdagseftermiddagen återvald som statsminister.

Lite stressigt var det nog ändå. Det Almedalstal han skulle hållit ställde han under tisdagen in med kort varsel och partisekreteraren Lena Rådström Baastad fick hoppa in i hans ställe. En inställd spelning är också en spelning och så vidare.

Om man väntat sig något brandtal, för att elda på massorna inför den stundande drabbningen, blev man nog lite besviken.

Rådström Baastad prisade förvisso vikten av "en statsminister danad i svensk fackföreningsrörelse" och varnade för att alternativet var "den mest högerkonservativa regeringen" sedan rösträttens införande, men det tände aldrig riktigt till.

Hon sa sig också tro att de flesta svenskar undrar om de, politikerna, inte bara kan "sluta tjafsa om vem som ska ha makten". Kan inte alla bara ge den till Socialdemokraterna?

Det har de alltså gjort, för tillfället.

S må ha vunnit den här striden, kan återigen bilda regering mot alla odds. Partisekreteraren må tala om "det starka samhället" men regeringen är svagare än någonsin.

Riksdagens makt är däremot befäst. Tydligast blev det genom att regeringen för att säkra röstsiffrorna behövde förhandla direkt med en enskild riksdagsledamot. Den tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, numer politisk vilde, om än, som hon påpekade, civiliserad, sitter på ett för regeringen nödvändigt mandat, och då var det bara till att lyssna på hennes krav.

Någon lugn seglats har regeringen alltså inte att vänta. Högerpartiernas inställning är välkänd och även Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar utlovade Socialdemokraterna en "svår resa". Att i höst försöka få igenom en budget kan verkligen föra Löfven mellan Skylla och Karybdis.

Vidare kan noteras att en liberal, Nina Lundström, gick emot partilinjen och röstade gult. Detta spelade nu ingen roll, Löfven hade säkrat de röster han behövde även utan henne, men sänder likväl en signal, om än inte så stark som man skulle kunna tro. Att bara en ledamot avvek, med tanke på de högljudda och offentliga motsättningar som finns inom Liberalerna, tyder ändå på en ganska välfungerande och snärtig partipiska.

Situationen för den kommande regeringen blir alltså både välbekant och osäker på samma gång. Ett skakigt underlag byggt på en oenig koalition. Alla gjorde sitt bästa för att dra upp de politiska demarkationslinjerna på ett, för det egna partiet, så fördelaktigt sätt som möjligt. Ulf Kristersson (M) menade att Centerpartiet nu befäst sin roll som socialdemokratiskt stödparti, medan Miljöpartiets gruppledare Karolina Skog menade att MP, S, V och C nu upprättat en "anständighetens allians", vilket snarast låter som en amerikansk, kristen rörelse för sexuell avhållsamhet, om man nu vore lite plump.

Stefan Löfven må alltså vara tillbaka men den svåra resan har bara börjat.