Bakgrunden till det diplomatiska debaclet var att trion i hemlighet enats om en trilateral säkerhetspakt – Aukus – där en mycket dyr u-båtsaffär med Frankrike nobbades i sista minuten (NY Times 17/9).
Protesterna var högljudda från Paris, så till den grad att Frankrike kallade hem sina ambassadörer från Washington och Canberra. Det är första gången någonsin i de fransk-australiensiska relationerna, som sträcker sig över 200 år. Det franska raseriet över Aukus beskrevs av många som överdrivet. Exempelvis valde brittiska premiärministern Boris Johnson att replikera syrligt till sina franska kollegor med frasen: "Donnez-moi un break".
De transatlantiska relationerna, som överlag vårdats väl, har nu fått sig en rejäl törn. De förbättrades inte heller under det informella EU-toppmötet (Politico 6/10). Den franska ingången under säkerhetsmötet var (med den senaste tidens kris i bakhuvudet) att stärka det europeiska försvarssamarbetet. EU bör, enligt president Emmanuel Macron, bygga ett parallellt militärt samarbete utöver den transatlantiska alliansen Nato.
Det är fel väg att gå, av flera anledningar. Först och främst löser inte en gemensam försvarsorganisation problemet med den inomeuropeiska oenigheten. Olika viljor, förväntningar och målbilder försvårar snarare än förbättrar EU:s förmåga att försvara unionen mot yttre hot.
För det andra återstår den betydande risken att försvarssamarbetet får en rejäl slagsida mot Paris, dels på grund av att Storbritannien inte längre är med i unionen, dels för att Tyskland hittills visat ett svalt intresse för att visa ledarskap i försvars- och säkerhetsfrågorna. Ett EU-försvar är därför något av ett strategiskt drömscenario för ett Frankrike som ser sig som svikna av sina anglosaxiska Natoallierade.
Det var därför ytterst välkommet att statsminister Stefan Löfven (S) höjde rösten för den transatlantiska länkens avgörande roll för europeisk säkerhet (TT 5/10). Nato är mycket riktigt en viktig spelare som vi inte har råd att förlora, oavsett hur sura fransmännen är på amerikanerna. Ett EU-försvar kan aldrig ersätta Natos strategiskt överlägsna förmåga.
Det fanns dock en viss ironi i att det var Sverige som försvarade Nato-samarbetet och inte Frankrike, som till skillnad från oss faktiskt är med i försvarsalliansen. Om Nato är så viktigt för Sverige borde vi förstås också vilja ha mandat att påverka alliansen inifrån, istället för att tycka till om agendan utanför beslutsrummen. En given lärdom från det informella toppmötet bör därför rimligen vara att bejaka våra egna säkerhetspolitiska intressen genom ett fullbordat Natomedlemskap.
