Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Halle Berry attends a special screening of
Halle Berry attends a special screening of "John Wick: Chapter 3 - Parabellum" at the TCL Chinese Theatre on Wednesday, May 15, 2019, in Los Angeles. (Photo by Richard Shotwell/Invision/AP) Bild: Richard Shotwell

Malin Lernfelt: Låt inte den krassa verkligheten ta över fiktionen

Skall bara en skådespelare som vet hur det känns att döda kunna spela en riktig massmördare ?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

De har förstått nu, säger de vita skådespelarna som den senaste tiden deklarerat att de inte längre tänker låna ut sina röster till tecknade figurer med annan etnisk bakgrund. En av dessa, Jenny Slate, som gjort rösten till Missy Foreman-Greenwald i serien Big Mouth, menar att hon i början var okej med att spela Missy eftersom Missy till hälften är jude och vit (vilket Slate är), men Missy är också svart, och ”svarta ska spelas av svarta skådespelare” (CNN 25/6).

Liknande tongångar har hörts från flera skådespelare som gjort röster i populära tecknade serier som The Simpsons och Central Park. De nyvunna insikterna handlar inte heller bara om hudfärg. Häromveckan gick den Oscarbelönade skådespelerskan Halle Berry ut och med att hon hoppar av ett filmprojekt där hon skulle spelat en transsexuell man. I ett uttalande skriver Berry att hon “borde förstått bättre och att möjligheten till en sådan roll ska ges till transpersoner som får berätta om sina egna historier” (Expressen 8/7).

Problemet är bara att det när det kommer till film av det slag Berry vigt sin karriär åt inte handlar om att berätta ”egna historier”. Det är inte dokumentärer, utan fiktion. En skådespelares yrke är inte att gestalta sig själv utan tvärtom att ge liv åt en person som manusförfattaren skapat. Vad de här skådespelarna säger när de ger uttryck för sina nyvunna insikter är inte bara att svarta inte får spelas av vita eller att transpersoner inte kan spelas av cispersoner, utan även tvärtom: I en framtid där varje skådespelare måste ha privata erfarenheter av allt det en rollfigur går igenom kan kvinnor inte längre spela män, barnlösa inte gestalta föräldraskapets våndor och glädjeämnen, någon som aldrig sålt sex kan inte spela prostituerad. Den som inte vet hur det är att ta en annan människas liv skulle inte ges uppgiften att levandegöra en massmördare från en bok eller ett manus.

Vi lever i en samtid där människor i sina yrkesroller ständigt förminskas genom att privata omständigheter läggs som en blöt filt över individers profession. Kompetens och yrkeskunnande tonas ned för sådant som hudfärg, bakgrund, kön, religiös tillhörighet eller familjerelationer.

Någon är inte journalist utan först och främst en representant för ”orten”. Politiker får inte vara företrädare för sitt parti utan görs – vare sig de vill det eller inte – till talespersoner för sitt kön. Och nu ska skådespelare, som utbildat och utvecklat sina förmågor för att utöva ett yrke som innebär att berätta om andra, inte om sig själva, låsas in i etnicitetsfack.

Att arbeta för att det görs mer film med berättelser om olika minoritetsgrupper och utsatta människors kamp är en god strävan. Men att i identitetspolitikens namn böja sig för olika gruppers krav att varje film ska vara dokumentär och att skådespelare ska ”berätta sin egen historia” är orimligt. Den som betalar för att gå på bio och se spelfilm vill inte hamna framför en realityserie.