Att ta död på fula figurer, på det mest gruvliga sätt, var lite av Roald Dahls signum. Att hans egna texter skulle möta samma våldsamma öde kunde han förmodligen inte föreställa sig. Den sortens förutspåelse var mer Orwellsk.
Förlagets idiotiska planer på att erbjuda känsliga läsare ett litterärt kuddrum, har dock väckt berättigad upprördhet. Salman Rushdie, som förlorat ett öga till terrorns litteraturpoliser, har sällat sig till den växande skaran kritiker.
– Roald Dahl var ingen ängel men det här är absurd censur. Puffin books och Dahls dödsbo borde skämmas”, skriver författaren.
Det är just bristen på det änglalika som är en del av behållningen i läsandet. Dahl skräder inte orden – och barnen fnissar.
Hemma hos oss fick högläsningen en extra dimension. Barnafadern bär den sortens ansiktsbehåring som Dahl beskrev som både äcklig och anskrämlig i boken om herr och fru Slusk.
– Pappa har du ägg i ditt skägg, vrålade barnen förtjust.
Att Dahl sannolikt led av pogonofobi, skäggfobi, är dock inte ett skäl för att anpassa böckerna efter känsliga hipsters sårade egon.
I fru Slusks fall beklagar författaren i stället avsaknaden av hår – som hade kunnat dölja hennes "förfärliga fulhet".
Ordet ful, som nu hotas av utsuddning, upprepas gång på gång. Roald Dahl förklarar till och med fulhetens orsak – att den kommer inifrån hos elaka människor.
”Men en människa som tänker goda tankar kan aldrig någonsin bli ful, även om näsan är sned, eller munnen. För det goda skiner igenom likt solstrålar, skriver Dahl
Sånt gör förlagets planerade avskalande extra galet – för att använda ett annat misshagligt ord.
Ironiskt nog har den växande debatten om Roald Dahl skapat ett sug efter originalverken. Priserna stiger på eBay och den som fyndar under Bokrean, kan göra sig en hacka när fler får upp ögonen för Dahls böcker.
Men det är blott en liten tröst i eländet – som egentligen inte började med räddhågsna förlags behandling av barnböcker. Faktum är att triggervarningar har haglat tätt på de främsta av institutioner - de som borde vårda takhöjden mest.
Redan för ett par år sedan framkom att en rad universitet, i den engelskspråkig världen, hade sorterat ut vissa verk från studenternas läslistor. Historiska beskrivningar eller språket i verken, bedömdes kunna förolämpa dagens ungdom.
Vid bland annat Cambridge försågs en rad böcker med varningstexter. Inte för att läsningen befarades framkalla epilepsianfall, utan för att innehållet kunde upplevas som ”stötande”.
En färsk rapport från svenska Skolinspektionen visade i sin tur att en hel del lärare undviker kontroversiella ämnen. Och en kulturantropolog vid ett av Sveriges mest anrika universitet, blev anmäld av studenter och uppläxad på institutionen efter att ha använt n-ordet. Detta trots att det av kontexten framgick att skälet var att upplysa kunskapssökande studenter om hur de kunde hitta uppgifter om ras i gamla arkiv.
Händelsen blev ett av de exempel som lyftes fram i Kalla Faktas granskning av cancelkultur vid svenska universitet. Programmen triggade i sin tur utbildningsminister Mats Persson att utlova en kartläggning av problemet. Den tycks behövas.
Att alla ska känna sig välkomna vid våra lärosäten betyder inte att historiska synder ska tystas ner eller att fula begrepp bör omskrivas i varje läge. Tvärtom krävs en medvetenhet om såväl jargong som dess bakgrund för vår förståelse av exempelvis övergrepp i det förgångna.
Äldre litteratur bör inte förvisas till låsta giftskåp. Den måste kunna ingå i kurslitteraturen, när kursansvariga finner det befogat. Den akademiska friheten får inte begräsas för att enskilda studenter, av ett eller annat skäl, skruvar obekvämt på sig.
Av samma skäl som vi inte låter retuschera målningar, bör Dahls barnböcker, Austens romaner och Shakespeares dramatik skyddas från klåfingrigt tvättande.
Om lusten att använda tvål blir stor - ägna kraften åt tvättråd på nätet. De förfärligt fula sluskarna på twitter kan bli farliga på riktigt, när de piskar upp stämningen.
