Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Katarina Erlingson: Långsam harakiri för Sabunis Liberalerna

Ledare 23/1. Det är närmast plågsamt att se ett parti begå närmast harakiri inför öppen ridå. Liberalerna har under rätt många år kämpat mot opinionssiffrorna, men de senaste åren har partiet mer eller mindre permanent parkerat sig med god marginal under fyraprocentsspärren. Bytet på partiledarposten har inte gett den nystart som partiet så väl behöver.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

STOCKHOLM 2021-01-19 Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni Foto: Malin Hoelstad / SvD / TT / Kod: 30212 ** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv) och Expressen ** Bild: Malin Hoelstad/SvD/TT
STOCKHOLM 2021-01-19 Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni Foto: Malin Hoelstad / SvD / TT / Kod: 30212 ** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv) och Expressen ** Bild: Malin Hoelstad/SvD/TT

Visserligen har Nyamko Sabuni en mycket svår sits att försöka hantera två falanger i ett parti som gärna driver sina konflikter offentligt. Men den ledarskapsförmåga som många trodde hon var väl utrustad med har inte synts till över huvud taget. I stället syns en ängslighet och en ambivalens. Nyamko Sabuni var redan från början kritisk till januariavtalet och valde sina närmaste utifrån samma kriterium. Det är en nackdel för de flesta ledare att omge sig med likasinnade och kanske till och med ja-sägare, då får man ofta fel råd och kör i fel riktning alldeles för länge.

Den senaste tidens pajkastning mellan falangerna där Liberalernas koppling till januariavtalet stötts och blötts som om det vore huvudproblemet kulminerade häromdagen när Nyamko Sabuni kom med ett ultimativt krav till Stefan Löfven. Antingen skulle regeringens punkt om en ny humanitär skyddsgrund i migrationsförslaget tas bort eller så skulle Liberalerna lämna januariavtalet ryggen. Det kan diskuteras om det var djärvt eller dumdristigt att komma med ett sådant krav, men konvulsionerna i det sargade partiet blev om möjligt ännu svårare.

Det har skrivits debattartiklar från båda falangerna, med främst företrädare som är mindre kända, men det senaste utspelet har inneburit att partiets EU-parlamentariker, flera riksdagsledamöter och partiets ungdomsförbundsordförande stigit fram med berättigad kritik. Partistyrelsen och riksdagsgruppen ägnar fredagen åt att kriga om vilken falang som ska vinna, eller om det finns en möjlig kompromiss.

Januariavtalet vimlar av liberal politik, men märkligt nog har Nyamko Sabuni avskytt själva avtalet så mycket att hon inte tagit tillfället i akt att göra politiken till sin. Inte ens skolfrågorna äger Liberalerna numera, vilket närmast är en skandal. Hur man kan slarva bort sin profilfråga så är obegripligt. Bara ungdomsförbundets ordförande verkar förstå att fokusera på sakfrågor.

Liberalerna skulle kunna gå i bräschen för mer liberal politik med framtidstro. I stället väljer man att kriga om formen och om man ska gifta sig med Ulf Kristersson och därmed närma sig Sverigedemokraterna. Äktenskapet med Stefan Löfven har varit svajigt, men hans sällskap borde kännas bättre för dem som ser SD och vad de står för. Det är Liberalerna själva som ansvarar för sin framtid. Det borde knappast vara sidvalet i blockpolitiken som är avgörande för partiets överlevnad, utan de enskilda sakfrågorna.