Men oavsett utformning måste det finnas en tydlighet om vad det är som gäller. Individens levnadsomkostnader minskar sällan när man förlorar jobbet eller blir sjuk, därför är det nödvändigt att ge medborgarna rimliga förutsättningar att dämpa fallet. Är inte staten villig att tillse det, kan den inte heller ta ut skyhöga sociala avgifter. Då måste arbetsgivaravgifterna sänkas så att lönerna kan höjas och människor ges större utrymme att teckna privata försäkringar.
Vi har idag en situation då de offentliga skyddsnät som en gång erbjöd de allra flesta människor inkomstbaserad ersättning urholkats till den grad att en majoritet av svenskarna numera bara kan räkna med ett grundskydd. Som mest ger a-kassan cirka 18 000 kronor efter skatt. Det är 10 000 kronor mindre än vad medelinkomsttagaren får ut netto, och betydligt mindre än vad de flesta akademiker tjänar. Urholkningen har i princip skett bakom ryggen på medborgarna. Ofta upptäcker människor inte hur illa det är förrän det är för sent.
Det problematiska läget lyfts fram i en aktuell rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO. I rapporten med titeln "Tryggare kan ingen vara" sammanfattar forskarna Andreas Bergh och Agneta Kruse vid Lunds universitet, socialförsäkringssystemets utmaningar. Bergh och Kruse menar att försäkringarna å ena sidan måste vara tillräckligt höga för att ge trygghet, men samtidigt inte så generösa att det minskar människors drivkrafter att återgå i arbete. Dessutom måste det finnas en tydlig koppling mellan de avgifter som tas ut och de förmåner som erbjuds.
För en tillträdande borgerlig regering och dess stödpartier är socialförsäkringsfrågan en av de viktigaste att snarast ta tag i. Ett bra avstamp vore att titta närmare på ESO-rapporten samt de utmärkta förslag som Bergh och Kruse presenterade på DN Debatt i förra veckan (12/9). Till exempel att endast ta ut egenavgifter på inkomster som täcks av de allmänna socialförsäkringarna. Och att övergå till inkomstindexering vilket gör försäkringarna mer förutsägbara för både enskilda och skattebetalarna. Dessutom vore det på tiden att a-kassan görs obligatorisk. Det är inte rimligt att staten – det vill säga skattebetalarna – tvingas göra brandkårsutryckningar för att människor inte varit förutseende nog att ansluta sig till a-kassan, vilket hände under pandemin. Obligatorisk a-kassa är en fråga som drivits av både L, KD och SD. I riksdagen skulle ett sådant förslag även få stöd av C och MP.
Det finns ett stort värde i ett gemensamt inkomstbaserat trygghetssystem. Men för att det ska fungera långsiktigt måste alla som arbetar ta ansvar för a-kassan. Sambandet mellan nivån på arbetsgivarens sociala avgifter och vad människor får ut i ersättning måste också vara tydligt. Annars förlorar trygghetssystemet all sin legitimitet.
