Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

STOCKHOLM 20200415
Budgetdebatten i riksdagen efter att vårbudgeten presenterats. 
Foto Jonas Ekströmer / TT kod 10030 Bild: Jonas Ekströmer/TT
STOCKHOLM 20200415 Budgetdebatten i riksdagen efter att vårbudgeten presenterats. Foto Jonas Ekströmer / TT kod 10030 Bild: Jonas Ekströmer/TT

Elin Larsson: Krisen påminner om att den som bara har politiken inte är fri

Ingen bör lägga alla sina ägg i samma korg – särskilt inte politiker

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 5/8. Med anledning av coronapandemin har det under våren endast varit 55 ledamöter i taget som tjänstgjort i riksdagen. Arbetet i riksdagen har på många sätt ställts om vilket gjort att det fungerat bra med ett minskat antal ledamöter men det har också initierat viss debatt om att antalet riksdagsledamöter borde vara färre. Sverige har osedvanligt många riksdagsledamöter i förhållande till befolkningen, något som är en rest från tvåkammarriksdagen. Ingen politiker verkar dock vara särskilt sugen på att ta tag i frågan och det är väl naturligt för vem vill sparka sig själv?

Men våren som varit borde dock ge tid för eftertanke för alla de riksdagsledamöter och andra politiker som tjänstgjort mindre än vanligt. De allra flesta som är politiskt aktiva ger oerhört mycket för sitt parti – ofta på bekostnad av fritid, utbildning, karriärmöjligheter och relationer. Man bränner allt detta på något som kan skita sig när som helst. Ett katastrofval kan leda till att förtroendeuppdrag försvinner, ett snedsteg eller en konflikt med partiledningen så är förtroendet bränt. En pandemi kan leda till att man plötsligt är sysslolös. Därför ska man inte lägga alla sina ägg i samma korg.

Många är de som blivit av med sina jobb under krisen. Det har nog fått de flesta att tänka flera varv över vilka reservplaner och vilket fuck off-kapital man har. Det kan exempelvis vara en utbildning som möjliggör ett karriärbyte men för den som vill lyckas inom politiken hjälper det sällan att ha en gedigen utbildning eller god yrkeserfarenhet.

Inom politiken byggs förtroende oftast genom att engagera sig i ungdomsförbundet eller stanna kvar hemma istället för att flytta iväg och studera och på så vis bygga relationer. Den som har tur kan så småningom bli belönad med en tillräckligt hög listplacering inför valen. Alla aktiva vet att det är så det ofta fungerar. Men det som leder till politiska poster kan också bli politikers fall. Antingen för att de inte vågar gå emot partiledningen av rädsla för repressalier, eller att de inser att de inte är särskilt attraktiva på arbetsmarknaden när den politiska karriären är slut.

Ingen bör lägga alla sina ägg i samma korg – särskilt inte politiker. Ser man till riksdagens ledamöter efter valet 2018 har merparten varit aktiva i respektive parti länge, även de som är unga. De har byggt förtroende genom att engagera sig i partiet länge och ge allt, ofta på bekostnad av den egna utbildningen eller den civila karriären. Risken när ingen vågar bränna sitt förtroendekapital är att vi får politiker som inte vågar ta striden och ta ställning när det gäller.

Till syvende och sist, kris eller ej, så handlar det om att den politiker som inte har annat förtroendekapital än sitt politiska och avsaknad av övrigt fuck off-kapital inte är fri. Inte fri att rösta som hen vill, inte fri att gå emot. Inte fri att kunna tacka för sig när så krävs. Och om politikerna inte är fria, varför krävs det då så många?

Ingen bör lägga alla sina ägg i samma korg – särskilt inte politiker. Det är riskabelt, vilket pandemikrisen påminner om.