Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Konst får gärna kritiseras, men aldrig förstöras

Den offentliga konsten i Falkenberg har på sistone varit hårt ansatt.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Det har varit en turbulent sommar i Falkenberg, åtminstone med avseende på den offentliga konsten. I juni utsattes skulpturen ”Solbadande flickor” för en grov skadegörelse. Tidigare hade en annan av Badhusparkens statyer, den känd som ”Lax-Kalle” angripits. Förra veckan uppdagades att ännu ett konstverk, en ”tepaviljong” uppförd som en del i utställningen ”(X)sites Kattegattleden 2019”, blivit vandalernas rov.

Dessa händelser är sorgliga som enskilda fall och som mönster blir de direkt obehagliga. Alla är i sin fulla rätt att ha åsikter om den offentliga konsten, men att göra åverkan på den passerar alla gränser. Det är dessutom extra svårt att inse vad som skulle kunna ha verkat upprörande med de vandaliserade verken. Två skulpturer som varit en del av stadsbilden sedan 1938 respektive 56 och den tredje är en harmlös modern konstruktion i naturmaterial, utanför centrum.

Ett konstverk som också mött blandade reaktioner, men av väsentligen mer civiliserat slag, är Alessandro Perinis ljudinstallation på Stortorget, också en del av utställningen.En ljudinstallation är precis vad det låter som, nämligen just något om låter. I det här fallet som havsbottnen vid Skrea strand varifrån det utsända ljudet spelats in. Detta uppfattas nu inte av alla som direkt rogivande och många är öppet kritiska.

Ljudkonst är, för den som inte uppskattar den, svårare att värja sig mot än bildkonst. En skulptur eller väggmålning kan anses förstöra en viss utsikt men man kan å andra sidan alltid titta bort. För att undvika ett misshagligt ljud räcker det inte med mindre än att behöva hålla för öronen.

I en krass jämförelse mot exempelvis skola eller infrastruktur så kommer alltid offentlig konst stå sig slätt. Ändå är det nog många som skulle sörja om våra gator och torg stod fullständigt outsmyckade. Att lägga offentliga medel på sådant som kan uppfattas som icke nödvändigt kräver att man kan argumentera desto bättre för satsningen. Annars undergräver man på sikt förtroendet för offentlig konst. Det finns flera skräckexempel på konstnärliga satsningar ämnade att ”sätta orten på kartan”, ett begrepp som borde få alla varningsklockor att ringa.

I Landskrona ville man exempelvis för ett antal år sedan ge infarten till staden ett mer ”trolskt” intryck, varför man riggade upp en dimmaskin i en strategisk rondell. Trolsk eller inte så skymde dimman sikten för bilisterna och när kölden slog till hade den en beklaglig tendens att göra körbanan hal… Allt till det facila priset av 200 000 kronor.

Det är på goda grunder alltid känsligt när politiker har åsikter om vilken typ av konst som ska stödjas. Samtidigt rör det sig om en form av offentlig upphandling där satta mål ska uppfyllas. Vad medborgarna får ut av konstverket borde i alla fall vara en aspekt att överväga.

Att återställa de förstörda konstverken borde däremot vara helt okontroversiellt och ske så skyndsamt som möjligt. Skadegörelse får aldrig mötas med eftergifter, men medborgarnas stilla synpunkter är alltid värda att lyssna till. I en civilisation både kan och får vi kritisera konst. Att förstöra den hör enbart barbariet till.