Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Katarina Erlingson: Kommunerna måste klara framtidens välfärd

Ledare 3/12. Under årens lopp har regeringar tillsatt utredningar för hur Sverige ska organiseras. Sverige är uppbyggt av för närvarande 290 kommuner. Sen kommunreformen 1971, som trädde i kraft 1974, har det inte hänt så mycket på kommunfronten, mer än att några kommuner har tillkommit.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Lena Micko (S), civilminister. Bild: Ali Lorestani/TT
Lena Micko (S), civilminister. Bild: Ali Lorestani/TT

Det är en sak hur många kommuner som ska finnas, en annan sak vilka ansvarsområden kommunen ska ha. I takt med att antalet invånare blir fler och välfärden blir dyrare måste ansvariga politiker fundera över hur välfärden ska säkras. Också kring det området har det gjorts analyser och tagits fram rapporter under årens lopp av olika instanser. Men inte mycket har hänt i praktiken. Fortfarande har alltså kommunerna ungefär samma uppdrag och samma geografiska omfattning som för snart femtio år sen.

En utredning tillsattes 2017, och den lämnades över till civilminister Lena Micko i februari i år. Remissrundan var klar vid halvårsskiftet. Utredningen heter ”Starkare kommuner - med kapacitet att klara välfärdsuppdraget”, förkortat kommunutredningen. Frågan är väl om det kommer att hända särskilt mycket dramatiskt på området framöver. Lena Micko har visserligen varit ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (som SKR hette fram till för något år sen) och borde ha stor förståelse och kunskap kring området, men det behöver inte betyda att hon mäktar med att driva igenom en stor reform.

Det talas då och då om sammanslagning av kommuner, som om det skulle vara lösningen på problemet. Men så enkelt är det sannolikt inte. Det krävs ett mentalt tankeskifte som politikerna ännu inte verkar mogna för. I dagens något besvärliga parlamentariska situation är stora samhällsförändringar heller inte realistiska, trots att de egentligen vore nödvändiga.

Kommunutredningen lyfter fram kommunernas utmaningar som torde vara samma oavsett om kommunen har 2450 invånare, som Bjurholm, eller nästan 1 miljon, som Stockholm. Svag ekonomi, svårigheter med kompetensförsörjning, integration, investeringsbehov, växande anspråk på service samt kompetens att klara klimatförändringarna. Utredningen är på 752 sidor och är säkert läsvärd om man orkar och hinner läsa hela, men det viktigaste nu är att agera. Alla problem är kända sedan länge, lösningarna borde också vara det. Men ingen verkar vilja eller orka ta det första steget.

Kommunutredningen kommer inte med några revolutionerande förslag, och frågan är vad det skulle vara i så fall. Det man framför allt lyfter fram är att samverkan mellan kommuner måste stärkas och bli mer strategisk. Det finns redan många kommunalförbund, gemensamma nämnder och gemensamt ägda bolag (Vivab är ett gott exempel på det sistnämnda), men det vore bra om det blev fler. Det kan vara ett klokt alternativ till att lägga ihop kommuner. För det lyfts också fram, närmast som en patentlösning. Sammanslagning av kommuner ska stimuleras med hjälp av statsbidrag och att staten tar över skulder, men utredningen poängterar att sammanslagningen ska vara frivillig. Frivillig under galgen, låter det som.

Det som borde lyftas fram tydligare och skarpare är att staten ska stå för sina kostnader när de ”tvingar” kommunerna till något genom lagstiftning. Det kan till exempel gälla LSS, flyktingmottagande och etablering av nyanlända. Staten måste också hjälpa till med digitalisering, en nyckel för att klara av alla ansvarsuppgifter. Där har alltför många kommuner och regioner tagit fram egna lösningar i brist på samordning. Här borde SKR trätt in på ett tydligare sätt, när inte staten tagit sitt ansvar. Kommunerna måste klara sina uppdrag, det finns inget alternativ om vi vill fortsätta leva i ett välfärdsland.