Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Henry Montgomery/TT
Bild: Henry Montgomery/TT

Maria Haldesten: Knivmordet skakar hela Almedalen

Tragedin är ett faktum. Det som alla fruktat har nu hänt. Att omedelbart avbryta veckan vore rimligt.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

En naken vit fot. Ett par svarta kängor. Ett rejält polisgrepp. Så såg de första offentliga bilderna av knivmannen ut.

Samtidigt som allas tankar och böner gick till offret och hennes anhöriga - spreds en gastkramande känsla genom Almedalen.

Är de här igen? Finns det fler hot därute. För bilden på mördaren väckte associationer till ett tidigare år. Året då marscherande nazister fick RFSL att ställa på grund av hotbilden. Året när halländska C-politikern Anette Ivarsson hade modet att konfrontera dessa hatmånglare under Annie Lööfs tal.

I år var det åter en enskild människas civilkurage som blev en tillfällig tröst i sorgen. En man som fanns där när det gällde och tacklade omkull mördaren innan denna åstadkommit mer skada, spridit mer död.

På onsdagskvällen fanns skäl att fråga om partiledartalet ens borde hållas? Om inte allt borde avbrytas - för säkerhets skull? Av respekt för mordoffret?

Ing-Marie Wieselgren var en känd och allmänt mycket uppskattad psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och regioner, SKR. Hon var i Almedalen för att lyfta livsviktiga frågor om psykisk ohälsa. Hon var på väg att moderera ett seminarium om barn med NPF-diagnoser när mördaren slog till.

Knivdådet leder omedelbart tankarna till mordet på Anna Lindh. Samt förstås mordet på statsministern. Mord som skedde på öppen gata och blev ett slag mot hela vårt samhälle.

Mycket har hänt med säkerheten runt ledande politiker sedan dess. Men trots polisnärvaron i Visby har det värsta tänkbara åter inträffat. Ett mord har skett som kan få avgörande påverkan på ett ytterst speciellt arrangemang.

Under några dagar i juli minglar gräddan av svensk politik, myndighets- och näringsliv i gränder, på bakgårdar och torg i Visby. Det är som en Roskildefestival för politikernördar. Det är livligt och öppet.

Det har varit Almedalsveckans styrka - och svaghet. Närheten till samhällstopparna. Känslan av att ”alla” är på plats - från Ann-Charlotte Stenkil och Carl Bartler till statsministern.

Förutsättningarna är alltså fruktansvärt goda för den som vill orsaka skada. Inte bara mot särskilt utvalda, eller slumpmässigt utsedda offer.

Många är de som oroligt påtalat riskerna, som varnat för att det inte längre borde vara självklart att ordna ett arrangemang där ett terrordåd snabbt skulle kunna slå ut stora delar av ett samhällskritiskt ledarskikt.

Inför årets arrangemang tänkte många på det pågående kriget i Ukraina och hur vår säkerhet redan påverkats.

När detta skrivs kvarstår ambitionen att låta de flesta arrangemang bli av, att låta veckans sista dag löpa enligt plan. Och självfallet kan det kännas viktigt att markera att våldet inte ska få segra, att en enskild galning inte ska få förstöra allt.

Men faktum är att det mesta redan är förstört. Mordet överskuggar allt. Och Almedalsveckan har för stunden - kanske för lång tid framöver - förlorat en del av sin magi. Nu kommer den för evigt att bli förknippad med ett brutalt mord.