Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Passande strandkläder, på stranden.  Bild: Emilio Morenatti
Passande strandkläder, på stranden. Bild: Emilio Morenatti

Richard Böhme: Klädkoder kan sända flera signaler

Var sak har sin plats.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 9/7. Det här med klädkoder kan ibland verka lite komplicerat. "Kavaj" betyder i själva verket mörk kostym och engelskans "black tie", inte som man skulle kunna förmoda en svart slips, utan helt enkelt smoking.

Åsikterna om klädkoder går också isär. En del finner dem elitistiska och exkluderande, alla kanske inte äger de plagg som erfordras. Å andra sidan bidrar de till en slags uniform jämlikhet och tydliga rekommendationer är också ett välkommet stöd för den klädmässigt osäkre.

Mer diffusa formuleringar som "finklädd" eller, om man fullständig lägger över ansvaret på gästen, "som du känner dig fin", kan i sin tänkta inkludering skapa en hel del vånda.

Vissa klädkoder råder det däremot inget tvivel om, de lämnar helt enkelt inget tolkningsutrymme. Eller vad sägs om den i Falkenbergs matbutiker nu aktuella "påklädd"?

Det är strandens badgäster som uppenbarligen behöver lite vägledning. Och det är ju på det viset att det som är fullständigt passande i ett sammanhang inte riktigt lämpar sig i andra. På stranden har vi naturligtvis all rätt att uppträda i mycket avslappnad badutstyrsel (eller ingen alls, om det är en sådan strand) men i en livsmedelsbutik får man nog ändå anse att det inte är ett ohemult krav att kompromissa en aning med bekvämligheten.

Handlarnas uppmaning får anses ganska konventionell, och egentligen gäller det för alla klädkoder, de styrs av just konventioner.

Sådana skiftar från land till land. I spanska Barcelona har man gått ett steg längre än Falkenberg och där förbjudit badkläder på alla offentliga platser utom stranden. Badande verkar överlag vara en aktivitet där det vi har på oss behöver regleras.

I Frankrike är det till exempel förbjudet att inträda i en offentlig pool i löst sittande badbyxor. Så kallade speedos är vad som gäller för herrarna.

Inte bara badkläder regleras. I ett flertal länder, som exempelvis Barbados, är det förbjudet att bära kamouflagemönstrade kläder, överhuvud taget. Det verkar nu inte främst röra sig om att försöka lagstifta fram god smak, utan om att ingen ska kunna misstas för att tillhöra landets militär.

Mycket av detta rör sig om kuriösa exempel, tyvärr finns det platser där klädkoden inte är något att skratta åt. I Iran är kvinnor fortfarande ålagda att bära täckande, sedesam klädsel om de vill undvika att trakasseras av landets ökända sedlighetspolis.

Klädkoder behöver däremot inte vara ett tecken på ett strikt samhälle. I Domkyrkan i danska Roskilde satt för flera år sedan instruktioner om hur kyrkobesökarna lämpligen borde klä sig. Dessa instruktioner var identiska med de som Falkenbergshandlarna nu vill att vi ska hålla oss till. Danskarna behövde alltså få det påpekat att man inte nödvändigtvis går in barbröstad i en kyrka.