Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Maria Haldesten: Kille som ljusbärare - en folklig tradition

Varbergs Lucia. Okunniga kverulanter klagar. Men tack vare Edvin Nilsson kan en gammal västsvensk lussetradition återuppväckas.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Äntligen. En skönsjungande Varbergsgrabb har antagit utmaningen och sagt ja till förfrågan om att ställa upp som luciakandidat.

Tanken på en grabb som lucia fick det dock att svartna för en del, såsom lokalpolitikern Erik Hellsborn. I ett generande okunnigt inlägg på Facebook skyller den upprörde Sverigedemokraten på bland annat sossar och genuspedagogik.

"Människor skall göras till blanka blad under socialismen. Det är i det ljuset påfundet med en manlig lucia skall ses", lyder hans hemmasnickrade analys.

Erik Hellsborn, och en rad meningsfränder, kunde inte ha mer fel. Manliga lucior är inget modernt påfund. Och det har definitivt inte med vänsterpolitik att skaffa. Det Varbergs lucia gör är att låta en äldre tradition komma till heders.

I det gamla bonde-Sverige var Lucianatten lååång. Det beror att vi ställt om mer än den där timman mellan vinter- och sommartid. Vi reformerade hela kalendern 1753 och vintersolståndet flyttades därmed framåt.

I Västsverige hörde fest och gamman lussehögtiden till. Tågen var inte sällan lätt påstrukna snarare än strikta. Och om Edvin Nilsson skulle väljas till Lucia går han inte till historien som den förste av manligt kön att vandra med ljus i hår. Den platsen innehas, enligt Nordiska museet, av en dräng i Skinnskatteberg år 1820. Om ens han var först? Det vi vet är att den första kända beskrivningen av en vitklädd lucia med ljuskrona berättar om den drängen, enligt Nordiska museet. Sedan följde många fler manliga ljusbärare – att döma av de foton som finns i olika arkiv.

Det där med en blond sopran som framför en napolitansk melodi, med svensk text, som knyter an till helgonadyrkan som vi lutheraner normalt inte ägnar oss åt – det är alltså bara en sentida variant på en ytterst föränderlig sed.

Ändå kan de upprörda inte sansa sig. Vad blir det härnäst, skall tomten vara en kvinna? skriver de. Tja, tomtens föregångare var förvisso en bock och inte en get. Men lösskägg kan vem som helst bära. Precis som Jesus har kunnat gestaltas av en flicka!

Luciafirandet påminner faktiskt även om detta. Och den saken är tyskarnas fel. Vår blandade luciatradition har lånat drag av "Kinken Jes" (det lilla jesusbarnet), med ursprung i en gammal tysk julsed. Kinken Jes symboliserades av en vitklädd flicka som överlämnade gåvor till barnen!

Så innan någon vilsegången "traditionsförsvarare" frågar vart världen är på väg vore det lämpligt att de tog reda på var den varit. Och vissa saker tycks ha varit bättre förr. Den avslappnade lussestämning som forna tiders västsvenskar uppskattade skulle nog en del av nutidens må bra av.