Visst är det typiskt. Just som Epa-dunken skördar guld, just som Helly Hansen är som hetast, glider en förortskille in i kostym. Utsikterna för att han ska få grabbarna på Munkagård att byta doftgrannen mot klöver ser, just nu, ganska mörka ut.
Å andra sidan. Det där med att spåra ur på drängfyllan kanske skapar förbrödrande igenkänning? Och Muharrem har trots allt förvånat - hela vägen till partiledarposten. Killen som först uppfattades som en trevlig sidekick, tog ju hem hela racet.
Nu ska han ena ett parti som är mer splittrat än dagen efter valet. För lika lite som alla sårande utfall på en Norénskt släktmiddag kan göras ogjorda, kan alla fulgrepp under urvalsprocessen suddas ut under en enda stämma. Bistra inlägg i talarstolen visar att hejarklackledarna - som helst vill sluta upp och samlas - inte har hela partiet med sig.
För en kille från förorten, med bakgrund i två kulturer, känns dock kanske den skepsis som lurar under ytan som en lätt motståndare. Men det finns ändå skäl att betona att torsdagens delseger - var bara precis just det. Det är nu den verkliga kampen börjar. Det är nu han övertyga kritikerna, som Lars från Västerbotten som klagade på stämman över att partiledarvalet pushats fram för snabbt. Samtidigt måste han vinna tillbaka förlorat förtroende i kärnområden.
Självfallet lovar han att rivstarta. Och skolfrågorna är ett passande område för en gammal kommunpolitiker. Men ska han göra avtryck, utan att slänga hela valfrihetsrevolutionen överbord, behövs mer än att klaga på orättvis skolpeng och att storkapitalet fått för stort inflytande.
Än så länge ställer sig Muharrem Demirok avvaktande till den läroplikt som partiet en gång tänkte kloka tankar om. Men han tillstår att pandemin bidragit till att ge den digitala undervisningen en skjuts – och att det skulle underlätta för mer genomgripande förändringar.
Att Murre börjar med att fokusera på några få sakfrågor är rimligt, givet det instabila politiska läget. Mycket kan förändras snabbt. Redan innan nästa val kan SD ha hunnit spela ut sig självt, Liberalerna ha tagit sitt förnuft till fånga - och Demirok kan både ha lyft partiet och snott i sig i snubbeltråd.
Samtidigt bör en ansvarskännande partiledare börja grunda för framtiden. Under Annie Lööf och Michael Arthursson har Centerpartiet, på ett alltmer självsäkert sätt, befäst partiets sociala liberalism. Nu är det dags för nästa steg. Så låt utnyttja det faktum att man inte befinner sig i regeringssamverkan - och visa att försvaret av liberala, frihetliga värden rymmer oändligt mycket mer än antifascism.
Men visst, att sockra sina tal med vaga löften om sänkta bränslepriser skadar förstås inte. Det kanske inte omedelbart frälser den motorburna ungdomen. Men det är att ratta åt det hållet.
