För nio år sedan tackade en småföretagare i Östergötland nej till att teckna kollektivavtal med Byggnads. Byggnads satte då företaget i blockad, vilket ledde till att leveranser och uppdrag slutade att inkomma till bolaget.
Kollektivavtalet som blockaden gällde underkändes samtidigt i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Det var eftersom visst innehåll, så kallade granskningsavgifter, i kollektivavtalet ansågs stå i strid med rätten till negativ föreningsfrihet, rätten att inte behöva tvingas in i en förening. Trots det tog det lång tid innan Byggnads erbjöd företaget ett avtal utan dessa granskningsavgifter, och då hade företaget redan gått i konkurs.
Byggnads, som ska skydda löntagarnas intressen var så måna om att vinna en principiell strid att ett enskilt företag fick betala priset. Får det verkligen gå till så?
Efter flera år av olika rättsprocesser ska nu Högsta domstolen ta ställning till om det är juridiskt möjligt för företagaren i fråga kan få skadestånd. Skadeståndet ska då motsvara det faktum att bolaget gick i konkurs och att Byggnads inte respekterade den rätt till negativ föreningsfrihet som även företagare har enligt Europakonventionen. Konkursförvaltaren konstaterade också att det fanns ett direkt samband mellan Byggnads blockad och att företaget gick i konkurs.
Om staten eller annan offentlig aktör bryter mot Europakonventionen har den som drabbas rätt till skadestånd. Gäller det också när det är fråga om en aktör som delegerats ansvar av staten? Facken, och Byggnads i det här fallet har en sådan makt och ställning på arbetsmarknaden att de kan ses som en förlängd del av det allmänna. Det är då rimligt att samma skadeståndsansvar ska kunna åläggas dessa.
Det finns främst två frågeställningar som aktualiseras i fallet. Det första är det uppenbara, är det så att Byggnads ska stå över Europakonventionen? Om det är så att HD kommer fram till att Byggnads inte kan bli skadeståndsskyldiga så innebär det att fackförbund kan utöva blockader som strider mot rättigheterna som stadgas i Europakonventionen utan konsekvenser. Som om den lagstadgade särställning facken har på arbetsmarknaden inte räcker.
Den andra frågeställningen är bredare. Dagens arbetsrätt är inte anpassad till en arbetsmarknad där 4 av 5 jobb skapas i små och växande företag. Arbetsrätten och rätten till stridsåtgärder tillkom i en tid när spänningen stod mellan stora industrier och svaga arbetare. I dag är arbetsmarknaden en annan. Rätten till stridsåtgärder garanteras i Regeringsformen och kritik mot orimliga stridsåtgärder möts ofta med argument om att man vill avskaffa strejkrätten. Men det måste vara möjligt att diskutera frågan om att stridsåtgärder ska stå i proportionalitet till det som finns att vinna utan att anklagas för att vilja avskaffa desamma.
För någraår sedan sattes exempelvis en salladsbar i Göteborg i blockad, och sedan vidtogs sympatiåtgärder från andra förbund. Det man stred om var ett kollektivavtal. Salladsbaren hade en anställd, och hen var inte intresserad av kollektivavtal. Hens arbetsvillkor var nämligen bättre än kollektivavtalet. Salladsbaren tvingades stänga. Även i det fall som nu ligger för HD ska de tre anställda ha varit nöjda med sina avtal, som var bättre än det Byggnads erbjöd.
Frågan om krav på proportionalitet vid stridsåtgärder har utretts men avfärdats för att det är allt för svårt att avgöra och bedöma vad som är proportionalitet. Det är konstigt, för själva syftet med domstolar som tillämpar lag är att göra svåra avvägningar, och dagens system är uppenbarligen inte heller det gott nog. Det är inte någon enkel fråga HD har att avgöra. Särskilt som domen kommer att få stora konsekvenser, oavsett vad domstolen kommer fram till.
