Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

LO-borgen. Bild: Robin Haldert / TT

Kålle lämnar över i en för rörelsen stormig tid

LO:s ordförande Karl-Petter Torwaldssons meddelande att lämna posten kommer i en för organisationen orolig tid.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

I går meddelade LO:s ordförande Karl-Petter Torwaldson, Kålle kallad, att han kommer lämna sin post i sommar vid nästa kongress. På många sätt en fackpamp av den gamla skolan, folklig, jovialisk, har han suttit sedan 2012. Detta har varit en turbulent tid för förbundet. Han, som har figurerat i spekulationer om efterträdare till Stefan Löfven, säger att han inte vill ha några partipolitiska engagemang i framtiden, vilket i och för sig med socialdemokratisk terminologi betyder att han fullt klart är med i leken.

Torwaldson kommer också lämna sin plats i socialdemokraternas verkställande utskott, där LO-ordföranden alltid har ett mandat. Den långa och en gång självklara relationen mellan Socialdemokraterna och LO har på senare tid kommit att bli allt mer komplicerad.

Av sig själva brukar de betraktas som arbetarrörelsens två ben, ett politiskt och ett fackligt. Historiskt är de nära banden fullt naturliga men långt ifrån oproblematiska. Så sent som 1990 tillämpade LO så kallad ”kollektivanslutning”, var du medlem i ett LO-förbund så blev du automatiskt medlem i Socialdemokraterna.

Också på ett personligt plan är fack och parti väl sammanflätade. Karl-Petter Torwaldsson är tidigare ordföranden i SSU medan statsminister Stefan Löfven är tidigare ordförande i IF Metall, ett av LO:s tyngsta fackförbund. Att man har kunnat räkna med LO som en socialdemokratisk kampanjmaskin har närmast varit en självklarhet.

Därför är det nuvarande läget på många sätt unikt. Torwaldsson har varit öppet kritisk till januariöverenskommelsen och i helgen tog han ett steg längre. Han var då inbjuden talare på Vänsterpartiets kongress, där han framträdde som den första LO-ordföranden någonsin. Mycket vatten har runnit under bron sedan socialdemokratiska arbetsplatsombud var satta att rapportera misstänkta kommunister.

Att flirta med Vänsterpartiet kan dels vara ett sätt att vidare markera sitt ogillande med den politik som regeringen nu måste föra. LO och vänstern är eniga i mycket av sin kritik vad gäller exempelvis de planerade förändringarna av arbetsmarknaden. Även om stödet för Vänsterpartiet har ökat marginellt bland LO:s medlemmar så väntar en väsentligt mer dramatisk förändring runt hörnet. I flera opinionsmätningar har Sverigedemokraterna varit lika stora som Socialdemokraterna bland förbundens medlemmar. Detta trots att LO vid flera tillfällen utmålat SD som sin politiska huvudmotståndare.

Vad som borde vara extra oroväckande ur ett socialdemokratiskt LO-perspektiv är att stödet är så strakt tros att SD just nu försöker profilera sig som ett tydligt högerparti, trots att man kallar det regeringsalternativ man förespråkar för ”det konservativa blocket”. Vad för typ av stöd skulle man kunna uppbåda i LO-leden om man gjorde bara en försiktig vänstergir?

Som om detta inte vore nog dras man dessutom med interna motsättningar. Kommunal, LO:s största fackförbund ställer sig utanför samordningen inför avtalsrörelsen. Man menar att LO:s förslag missgynnar förbundets kvinnodominerande yrkesgrupper. Även det mindre förbundet Pappers har också ställt sig utanför.

Det är med andra ord i en stormig tid som Karl-Petter Torwaldsson lämnar ifrån sig nycklarna till LO-borgen. För vem som än övertar dem väntar en diger uppgift. Från vem kommer man behöva skydda sin borg? Vem är numera vän och vem är fiende?