Ledare 16/12. Det nyligen genomklubbade EU-förbudet mot den skadliga kemikalien klorpyrifos, är viktigt, men gör också att vi behöver syna hur EU agerar vid frågor som dessa. Industriledd forskning luktar trots allt lobbyism långa vägar.
För svensk del är ett förbud mot klorpyrifos en självklarhet. Sedan länge är det förbjudet i Sverige, men trots detta exponeras vi för det genom exempelvis konsumtion av citrusfrukter. Anledningen till detta är enkel. Bara för att Sverige ligger i framkant gällande användningen av kemikalier, betyder det inte att andra är lika förutseende och strikta. De länder frukterna importeras ifrån, exempelvis Brasilien, Marocko och Spanien, negligerar möjligtvis inhemska forskningsstudier, men odlingen med klorpyrifos har varit fullkomligt laglig. Det återstår att även få länder utanför EU att sluta förgifta våra livsmedel.
När det häromveckan blev uppmärksammat att var femte citrusfrukt som Livsmedelsverket undersökt, innehöll det skadliga ämnet klorpyrifos, blev det allt mer brådskande att något mer än enbart diskussioner kring ett förbud skulle föras. Vi kan, och bör, i sammanhanget börja förundras över EU:s lite vanskliga inställning till användningen av kemikalier vid exempelvis odling. Ämnet är knappast en nyhet i forskningsvärlden, utan är i dessa kretsar känt som skadligt. Svenska forskare på Karolinska institutet ser exempelvis stora risker genom negativa effekter redan vid låga doser. Det kan ge nervskador och defekter på hjärnan hos foster och små barn. De svenska forskarna har därför verkat för en svartlistning av klorpyrifos.
Riskerna kommer inte som en blixt från klar himmel för EU, tvärtom. Karolinska institutet har sedan tidigare underrättat EU om nödvändigheten med ett förbud, men hörsammades ej. Tyvärr är anledningen en del av ett större problem; industriledda forskningsstudier. Ett globalt historiskt förödande problem vi inte minst sett gällande hur skadligt det visat sig vara med rökning. Länge lyckades tobaksindustrin lura omgivningen och kanske värst; dupera myndigheter. Resultatet av detta bedrägeri har människor plågsamt uthärdat, många gånger borttynande när deras kroppar drabbats av dödlig cancer. En sjukdom vars koppling till rökning de länge tilläts tala allt annat än sanning om.
Att EU nu med början 2020 inför ett förbud får därför ses som riktigt, men också som alldeles för sent. Om det skulle visa sig medvetet försenat för att underlätta för kemikalieindustrin, är det oerhört oroande. Demokrati maler som bekant långsamt, det måste vi ha en förståelse för. Om industrins ärenden däremot går före, det ska vi inte ha någon minsta möjliga acceptans för. För att vi ständigt utsätts för skadliga ämnen, om än i minimala doser, är något vi tyvärr behöver fortsätta förhålla oss rationellt till. När vi däremot utsätts för en stor blandning av olika sådana här doser, oftast omnämnt cocktail, dagligen, då behöver vi ställa oss en viktig fråga: Vill vi verkligen detta? Om inte, har vi som konsumenter mer makt än vi ibland anar.
