Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
European Commissioner for Home Affairs Ylva Johansson, speaks during a media conference on the New Pact for Migration and Asylum at EU headquarters in Brussels, Wednesday, Sept. 23, 2020. (Stephanie Lecocq, Pool via AP) VLM121 Bild: Stephanie Lecocq

Dana Pourkomeylian: Johanssons migrationsförslag är en bra grund att stå på

Asylrätten en mänsklig rättighet, medan flykt av ekonomiska skäl inte är det. Förslag om ett snabbspår vid EU:s gräns förtydligar skillnaden.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 30/9. Hösten 2019 blev Ylva Johansson Sveriges EU-kommissionär och utsågs till unionens inrikes- och migrationsansvariga. Med flyktingkrisen 2015 färskt i minnet axlade hon det som i mångas ögon sågs som ett omöjligt uppdrag: att lägga fram ett nytt regelverk för EU:s migrationspolitk. Förra onsdagen kom förslaget, och precis som Johansson på förhand utlovat blev ingen riktigt nöjd.

Förslagets flaggskepp är vad Johansson kallar ”gränsförfarande”, som innebär att en initial bedömning av den sökande ska göras vid EU:s yttre gräns. De som kommer från länder där beviljandegraden är under 20 procent och som bedöms sakna individuella asylskäl ska få sin sak prövad vid den yttre gränsen inom 12 veckor. Övriga ska få sina asylskäl prövade på samma sätt som idag, i något av medlemsländerna. Uppgifter om varje sökande ska föras i en gemensam databas.

Förslagets andra huvudpunkt är något svårare att förstå. Johansson kallar det å ena sidan frivillighet och å andra sidan ”tvingande solidaritet”. De länder som frivilligt väljer att ta emot asylsökande och genomföra asylprövningen ska bli kompenserade, medan de som inte gör det istället ska bidra till migrationsprocessen genom att säkerställa uppbyggnaden av asylcenter vid EU:s yttre gräns, administration och återvändandet av dem som fått avslag.

Förslaget har såväl för- som nackdelar. I teorin skulle det innebära en större kontroll av vilka som släpps över gränsen in i Europa. Det skulle också innebära att sökande inte kommer att behöva leva i limbo i överfulla läger, eller hinna rota sig i ett medlemsland men sedan bli avvisad efter allt för lång asylprocess. Nackdelen ligger främst i hur man kan garantera en rättssäker process, även för dem som får sin sak prövad genom gränsförfarandet. Avlönade asylrättsjurister tillgängliga på alla möjliga språk som kan hjälpa den sökande att överklaga ett avslagsbeslut lär inte vara en lyx som EU kan erbjuda denna grupp. Även frågan om hur man ska få 27 medlemsländer att simultant ansvara för olika delar av samma process kan ge den mest inbitna optimist huvudvärk.

En människa kan inte ha den mänskliga rättighet som rätten till liv innebär om hon är förföljd och nekas att kunna söka asyl. Med andra ord är asylrätten en mänsklig rättighet, medan flykt av ekonomiska skäl inte är det. Ylva Johanssons förslag om ett snabbspår vid EU:s yttre gräns för de som bedöms ha liten chans till asyl gör den linjen glasklar. Hård enligt vissa, men inte felaktig. Redan idag får två tredjedelar av alla migranter som tar sig till EU avslag, och det kan inte anses kontroversiellt att en del av dessa får besked om det uppenbara redan vid gränsen.

Bara kring ett förslag där ingen känner sig nöjd på förhand finns det möjlighet att nå en kompromiss på mitten. Om Johansson hade lagt fram ett förslag om tvingat mottagande eller kvotsystem skulle Ungern, Polen och Slovakien med flera blockerat det. Om hon hade lagt fram ett förslag om helt frivilligt mottagande skulle länder som Tyskland och Sverige fortsatt stå för majoriteten av mottagandet. Hennes förslag har öppnat upp för dialog där varje medlemsland får möjligheten att sköta den del de anser sig bäst på. Det är skickligt gjort – frågan är om det är genomförbart.