Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Magdalena Andersson (S) och Stefan Löfven (S) ska ena de fyra partierna bakom Januariöverenskommelsen kring en höstbudget. Bild: Henrik Montgomery/TT

Joakim Broman: Klara, färdiga, huggsexa – hård budgetkamp väntar

Eftersom det inte finns en tydlig riktning för politiken för de fyra partierna bakom Jök:en måste varje parti försöka roffa åt sig så många enskilda segrar som möjligt.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Reformutrymmet är 25 miljarder kronor, meddelade finansminister Magdalena Andersson (S) efter regeringssammanträdet på Harpsund under torsdagen (22/8). Därmed är budgethösten inledd, den första där Januari- överenskommelsens fyra partier ska hamra fram en gemensam budgetproposition.

I våras, inför vårändringsbudgeten, var stämningen överraskande god. Liberalerna firade en satsning på lärarassistenter, Centerpartiet pengar till grön teknik. Bråken var få.

Räkna inte med att det fortsätter.

Dels är Liberalerna i mångt och mycket ett nytt parti. Det nya kansliet i statsrådsberedningen ger mer muskler, även om det också innebär ett tätare samarbete med regeringspartierna. Nyamko Sabuni, en Jök-kritiker, är partiledare, och har åter gjort Mats Persson, intern motståndare till Jan Björklund under regeringsbildningen, till ekonomisk-politisk talesperson.

Men framför allt finns allt fler tecken på att de fyra partiernas brist på gemensamt projekt – annat än att hålla Sverigedemokraterna isolerade – i praktiken förvandlar budgetsamarbetet till en huggsexa. Eftersom det inte finns en tydlig riktning för politiken, och därmed inga resultat som man kan få gemensam ära för, måste varje parti försöka roffa åt sig så många enskilda segrar som möjligt.

Visst fanns ibland sådana tendenser även under Alliansregeringens tid. Men samtidigt kunde alla partier i konstellationen peka på den gemensamma ambitionen att reformera skattesystemet och arbetsmarknaden för att bryta det stora utanförskap som växt fram under Göran Perssons tid.

Nu framstår det i stället som om alla partier har incitament att göra starkast möjliga tolkning av de formuleringar som finns nedskrivna i 73-punktsprogrammet. Det är inte en stabil grund för samarbete och samförstånd.

Ta bara de saker som var för sig och under den närmaste tiden kan förväntas kosta i miljardklassen eller ännu mer: avskaffad värnskatt, sänkt skatt för pensionärer, familjeveckan, slopad arbetsgivaravgift för unga, nytt friår, likvärdighetspengar till skolan, mer pengar till polisen, ökade statsbidrag till kommunerna. Hur mycket återstår sedan av Magdalena Anderssons reformutrymme?

Dessutom har partierna redan tagit sig friheter att försöka föra in reformer i budgetsamarbetet som inte finns i de 73 punkterna. SvD rapporterar exempelvis (22/8) att Liberalerna vill förstärka kriminalvården. Nästa år ska ett nytt försvarsbeslut fattas, och både C och L har ställt sig bakom försvarsberedningens slutsats att anslagen ska höjas till 1,5 procent av BNP till 2025 – en satsning på fem miljarder om året.

På något sätt ska regeringen därtill lyckas förstärka järnvägsunderhållet, bygga ut laddinfrastrukturen, kraftigt höja ersättningsanslagen för skyddad skog … och bygga nya höghastighetsbanor. Bland annat. I Dagens industri (22/8) ropar LO på kommunbidrag i storleksordningen 30 miljarder.

Det är svårt att dra några tvärsäkra slutsatser om Januariöverenskommelsens stabilitet. Men matematiken talar sitt tydliga språk. Magdalena Andersson bör nog lära sig att räkna med bråk.