Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

STOCKHOLM 20190312 Inrikesminister Mikael Damberg (S) under Riksdagens debatt om hantering av IS-återvändare. Foto: Claudio Bresciani / TT / kod 10090 Bild: Claudio Bresciani/TT

IS-monstren är Dambergs huvudvärk

Från en fängelsehåla långt borta till en förort nära dig. Så utbredda är problemen. Och flathet löser dem inte.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 13/3. Varför det är så viktigt att IS-återvändarna ska få behålla sitt svenska medborgarskap?

Från riksdagens talarstol upprepar ännu en politiker, Joar Forsell (M), frågan för dagen. Väldigt många svenskar undrar detsamma – av uppenbara skäl.

– För att det är er förbannade skyldighet att ta ansvar för era egna monster, kan svaret bli från de länder där folkmördarna just nu råkar befinna sig.

Även det är en förståelig reaktion. Människorna på plats, som blivit ögonvittnen till IS närmast ofattbar grymhet, vill ju bli befriade från sin oönskade börda.

Nu, när kalifatet är krossat, måste de besegrade hanteras. Folkmördarna och krigsbrottslingarna bör straffas, fängslas. Men hur – och var?

En del monster säger sig vilja komma "hem", vad det nu innebär. För vad är egentligen "hem" för dem. Det är ju tveksamt om det är så de egentligen betraktar Sverige, Holland, England – eller vilket europeiskt land det nu må röra sig om.

Deras önskan skorrar helt enkelt falsk. Och en misstanke gror. De kanske bara vill komma hit för att sprida terror här? Så resonerar de flesta europeiska länder. Att utplåna även de europeiska stater som fött dem, stod ju på IS agenda. Därför vill varje land med självbevarelsedrift helst återkalla monstrens medborgarskap.

Problemet är att ingen annan heller vill ha "hem" krigsbrottslingarna. För dem med dubbelt medborgarskap kan vi därför förvänta oss ett slags chicken race. Vilket "hemland" blir först med att förskjuta de besegrade?

Ta fallet med den unga, IS-terroristen Shamima Begum. Så snart britterna förklarade att de ämnade återkalla kvinnans medborgarskap, deklarerade Bangladesh att inte heller de vill ha henne. Och varför skulle Bangladesh se sig som ansvarigt för en person som fötts och vuxit upp i England?

Det är då det blir krångligt. Att återkalla medborgarskap för människor som begått folkmord eller terror känns rimligt. Men ett återkallat medborgarskap får inte leda till statslöshet, enligt internationella konventioner.

Så hur gör vi med monstren ingen vill ha? Att hålla dem på avstånd, att hitta ett sätt att samverka internationellt kring en tribunal och att straffa dem nära brottsplatserna, är förstås önskvärt. Ett problem och ett hot som angår så många vore de rimligt att också lösa gemensamt. Men vi måste (åter) skapa godtagbara, rättssäkra system för det.

Samtidigt vet vi att en del återvändare lär ta sig hit. En hel del är redan här. Dem måste vi hantera. Och fortsatt flathet funkar inte.

Tyvärr har senfärdigheten med att terroranpassa svensk lagstiftning gått så långsamt att det är svårt att ställa IS-återvändarna till svars.

Men inte ens i krig är allt tillåtet, så varför kan de inte straffas enligt de lagar som finns? undrar kanske någon.

De som gjort sig direkt skyldiga till eller varit behjälpliga till exempelvis folkmord kan ställas inför rätta för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Riksenheten för säkerhetsmål har dock i åratal tampats med problem med bevisföring. Även den som skrutit om halshuggningar på sociala medier kan inför rätten hävda att filmerna de delade var på låtsas – eller att aktörerna var några andra.

"Vi har bara kört ambulans, hållit oss med pigor, serverat kaffe" kan det nu heta. Alla fattar att det är lögn. Det är därför det finns ett skriande behov av de lagskärpningar som Mikael Damberg nu äntligen kan utlova.

Det krävs också konstruktivt arbete från alltifrån Säpo till Socialtjänsten för att riskhantera, följa upp, stödja, omhänderta (barn) med mera. Även där kan europeiska länder lära av varandra. Och det finns manualer, framtagna av terrorforskare som Magnus Ranstorp, att följa.

Det alla måste inse är att det här bekymret lär följa oss för många år framöver och kräva ett oändligt mycket mer medvetet arbete än vad som tidigare presterats. Skulden för senfärdigheten kan debatteras. Men framförallt bör fokus läggas på att lösa de problem vi står inför. Rikets säkerhet kräver det.